Våld i hemmet är ett trauma för barnen

 
Våld i hemmet är ett trauma för barnenEn förälder ska stå för tryggheten, inte skapa otrygghet. Foto: Getty Images. Att som barn ha bevittnat våld i nära relationer kan sätta djupa spår. Lisa Clefberg, psykolog och psykoterapeut, tycker att man borde titta mer på hur de här barnen mår. Framför allt hur de mår av att tvingas ha fortsatt kontakt med den förälder som har stått för misshandeln, för det är vanligt att pappor som utövat våld mot mamman och ofta i någon form också mot barnet, får ha oövervakad kontakt med sina barn.

Lisa Clefberg möter bland annat barn som har utsatts för trauma i sitt arbete som psykolog och psykoterapeut. Att ha bevittnat våld i hemmet är ett trauma för barnet och en psykisk misshandel. Oftast är det pappan som misshandlar mamman och att se den person som till största delen står för tryggheten i livet utsättas för våld av den andra föräldern, den som också ska stå för trygghet, blir en fruktansvärt traumatisk upplevelse.

– Just att det är den ena föräldern som utsätter den andra gör att det här blir extra allvarligt för barnet. I själva våldsögonblicket är det inte någon som finns där för barnet. Att som barn leva i en familj där våld förekommer kan göra att man hela tiden känner en otrygghet och kanske går omkring som på tå för att inte göra pappa arg. Man kan känna hat, rädsla, förvirring och tomhet, säger Lisa Clefberg.

Enligt en avhandling av Anna L Jonhed beskriver barn i djupintervjuer pappan som en ganska passiv figur, som trots att han har funnits i hemmet inte tagit ansvar för barnets behov.

– Det är mamman som har varit tryggheten, som har funnits där vid läggning, tröst, kontakt med skola och så vidare. Man talar mycket om barnets rätt till båda sina föräldrar. Men när föräldrarna är skilda och barnet har bevittnat våld mot mamman har det inte visat sig ge någon positiv effekt för barnet att ha fortsatt kontakt med pappan.

Lisa Clefberg hänvisar igen till Anna L Jonheds forskning och de intervjuer som gjorts med mammor och barn.

Hela 75 procent av barnen som ingick i en studie hade fortsatt kontakt med en pappa som hade utsatt mamman för våld. Lisa Clefberg hoppas att den nya lagen baserad på Barnkonventionen kommer att se mer till barnens bästa och inte bara vilken risk för våld som föreligger och att man ska klargöra vad barnets rätt till kontakt med båda föräldrarna egentligen betyder.

– Det är en rättighet för barnet, inte en skyldighet. Om barnet inte vill träffa föräldern och är rädd för denne ska man naturligtvis lyssna på barnet. Att pappan kräver sin rätt att träffa barnet blir i vissa fall som en fortsatt vålds- och maktutövning mot mamman och barnet om barnet tydligt uttrycker att hon eller han inte vill ha den kontakten, säger Lisa Clefberg.

Man har också tittat på vad som har avgjort om pappan har fått rätt till umgänge med sina barn och det visar inte på mängden våld som något avgörande.

– Det har visat sig att pappor med högre social status och som har varit bättre på att argumentera har vunnit i de här tvisterna. Välartikulerade pappor med hög social status som har utövat mycket våld får alltså fortsätta träffa sina barn i högre grad än pappor med lägre social status som har utövat mindre våld mot barnets mamma. Det är viktigt att komma ihåg att det vi pratar om är föräldrar som har utövat våld i barnets närvaro: De har alltså valt att utöva våld utan att ta hänsyn till om barnen har hört eller sett det de har gjort. Enligt internationell forskning ser dessa män främst till sitt eget berättigande och har ett starkt behov av kontroll. De har i många fall svårt att ta hand om ett barn på ett kärleksfullt och känslomässigt närvarande sätt. Vi måste börja titta på om de här barnen mår bra psykiskt och inte bara titta på om de får mat och rena kläder.

Barn som har bevittnad våld i hemmet mår oftast betydligt sämre än andra barn. De kan lida av psykisk ohälsa och fungerar oftast sämre socialt och i skolan.

– Pojkar har en tendens att bli utåtagerande och flickor mer inåtvända. De kan få sömnsvårigheter, huvudvärk, astma och ont i magen. Det är också vanligt med ångest, självskadebeteende, aggressivitet, koncentrationsproblem, fobier och svårighet att umgås med andra.

Mer våld leder till allvarligare problem, som depression och PTSD. Bra stöd är viktigt för att kunna må bättre.

– Det är viktigt att lyssna på barnen och låta dem bearbeta händelserna. Om barnet inte vill träffa pappan kan tvång till umgänge förvärra problemen.

Rektionerna påverkas också av barnets ålder. Yngre barn kan bli mer rädda för att vara ensamma och känna oro medan tonåringar kan uppvisa ångest, bli inåtvända och hamna i alkoholmissbruk. Studier på vuxna som har bevittnat eller utsatts för våld som barn har visat en ökad risk för kriminalitet, missbruk och antisocialt beteende.

– Barnen som har levt med våld har ofta en annan syn på världen och familjerelationer. En tioåring som jag träffade hade läst i en tidning att kärleken kunde ta slut i ett förhållande. Han förstod inte vad som menades. Han visste inte att kärlek hade något med äktenskap att göra.

Våldsamma män har också svårt att se svaghet och vekhet hos sina söner och hetsar ofta fram ett mer aggressivt beteende.

Lisa Clefberg föreläser ofta om effekter av traumatiska upplevelser, självkänsla och liknande. Hon har också egen praktik. Men hon har dessutom egen erfarenhet av att ha blivit utsatt av en sådan här man. Hennes barn riskerade till och med att bli bortförda ur landet.

Både hon och hennes barn fick ett väldigt fint bemötande från sociala myndigheter.

– Vid ett samtal sade en av mina söner att han kunde bevisa det som han hade berättat om. Då sa kvinnan från Socialtjänsten att hon trodde på honom, att han inte behövde bevisa något. Det gjorde honom både glad och lättad.

Lisa Clefberg ger ett exempel på en bra hjälpinsats. Det är när man träffar barnet i hemmiljö och lyssnar på vad denne har att säga (i de fall hemmiljön är trygg och uppfattas som säker av barnet), och erbjuder terapisamtal, till exempel Trappan. Också det i hemmet. Och låter barnet styra hur länge man ska fortsätta med samtalen.

– Det gäller att visa att det som barnen har varit med om är någonting fel som de inte borde ha behövt uppleva och att barnet inte behöver känna skuld eller skam. Det är viktigt att betona att det är det de har upplevt (sett eller hört) som är fel, inte de känslor som de har inför de händelserna.

Barn som har upplevt våld mot en förälder känner ofta en oro, och ibland ett ansvar, för den utsatta föräldern. Av den anledningen kan barnet ofta inte tillgodogöra sig något så länge mamman är utsatt för en risk för våld. Först måste man sätta stopp för våldet så att barnet kan fokusera på sitt eget mående.

Lisa Clefberg vill dock uppmärksamma på att faran inte är över när relationen upphör. Det är då våldet brukar eskalera.

– Om kvinnan lämnar mannen är det risk att han känner sig kränkt och vill hämnas eftersom han mister sin kontroll. Man bör också känna till risken att varje gång något nytt och oväntat händer som mannen kan känna sig kränkt av kan det leda till hotfulla handlingar. Till exempel så bör man vara försiktig med skriftliga dokument som mannen kan komma över där det står kvinnans arbetstider, namnet på en eventuell ny man, vilken skola barnet går på eller annan känslig information.

Taggar

Reportage