Tove Lundin fick sina diagnoser i vuxen ålder

 
Tove Lundin fick sina diagnoser i vuxen ålderTove Lundin har adhd och bipolär sjukdom. Genom boken vill hon hjälpa andra till en fungerande vardag. Foto: Gothia Fortbildning. Handbok för psykon är den bok Tove Lundin själv hade velat läsa när hon kom ut från psykakuten efter sin kollaps. Hon sökte febrilt efter information för att kunna förstå vad som hade hänt och för att hitta ett sätt att leva i samhället. Hon blandar in mycket humor i det svåra, inte för att förminska – tvärt om. Humorn har alltid varit hennes ventil.

Tove Lundin är journalist, författare och föreläsare. Hon arbetar också deltid med patientinflytande inom psykiatrin på Norra Stockholms Psykiatri. Handbok för psykon har precis släppts i en uppdaterad upplaga med gällande lagar och regler samt ett helt nytt kapitel om barn och föräldrar.

– Allt blev så mycket svårare med barn. Jag hade haft tufft med mig själv, med rutiner och att komma iväg på morgonen. Att barnen skulle ha rena kläder och i rätt storlek, extrakläder packade och allt annat blir helt enkelt för mycket för mig, säger Tove Lundin.

Hon har lärt sig att delegera och be om hjälp. Sambon tar ansvar för barnens morgonbestyr och annat som Tove har svårt för. Den första upplagan av boken skrev hon två år efter att hon kom ut från psykakuten efter en kollaps. Då hittade hon ingen information som kunde hjälpa henne att förstå vad som hade hänt, varför och hur hon skulle gå till väga för att komma på fötter igen. Då hade hon behövt en handbok.

– Jag var ganska blyg som ung och i skolan vågade jag inte leva ut den rastlöshet som jag kände, så istället kunde jag få raseriutbrott hemma. Mina föräldrar var ganska tillåtande. Det var sådan jag fick vara. Men det var obehagligt att bli så arg, jag skämdes mycket efteråt.

Tove har alltid gillat att läsa och skriva, så det var ingen som märkte hennes koncentrationssvårigheter i skolan. Det var svårare med engelskan, den lärde hon sig aldrig riktigt. Men eftersom hon inte hade problem med andra ämnen så var det ingen som lade någon större vikt vid det.

– Med adhd är det ju så att man kan ha lätt för vissa saker som man är väldigt intresserad av och grotta ned sig ordentligt i, medan man inte alls klarar av något som man inte gillar. Jag kände själv att det var något som inte stämde, men det var inte förrän jag började plugga på Universitetet som jag verkligen förstod att något var fel. Att bo själv och hantera en vardag tog väldigt mycket kraft av mig, saker som andra verkade fixa utan problem. Rutiner, mat, läxor. Men fortfarande kunde jag komma undan med att vara sådär charmigt snurrig, säger Tove Lundin.

Hon har fortfarande svårt att tillreda en måltid, det blir helt enkelt för många moment. Bara att komma ihåg att det är dags att äta är svårt. Med tiden har det blivit lättare och hon har hittat strategier för en fungerande vardag med tre barn, men den här tiden mot slutet av Journalistutbildningen var den mest kaotiska i hennes liv.

– Jag började må allt sämre och tänkte tillslut att "Det här går inte längre". Alla andra verkade ha någon slags kod som jag saknade. Jag hade noll rutiner, mina föräldrar fick göra matlådor åt mig och räkningar kunde jag inte ta i.

Det slutade med att hon hamnade på psykakuten. Det var hennes första kontakt med psykiatrin.

– Jag hade inget närminne, allt var bara kaos. Samtidigt var jag vetgirig och sökte information. När man kommer in akut så här är ju det första inte att sätta en diagnos, men sedan fick jag ett gäng diagnoser, bland annat adhd och bipolär sjukdom.

Det blev en lång väg tillbaka. Tove hade kanske mått bättre om hon hade börjat med sin medicinering direkt, men det dröjde ett år innan hon vågade ta den.

– Jag tror att det är vanligt. Jag var rädd för att jag skulle bli förändrad och avtrubbad. Vem är jag om jag inte går runt och är snurrig? Och vad ska jag göra av all tid som jag inte behöver gå runt och leta efter saker?

Idag tar hon sin adhd-medicin vid behov, främst på helger och lov. Den gör att det blir mindre rörigt, att hon inte hoppar på varje impuls och kan ta en sak i taget. Det här som Tove kallar "kli, skav och knöl" blir också bättre, att hon inte längre känner varje tvättlapp i kläderna eller sömmar på strumporna.

– Det var en som förklarade det här med adhd-medicin bra; att utan medicin är hjärnan som en fabrik med ett myller av arbetare, och chefen är inte där.

Hon har inte känt av den bipolära diagnosen på tio år, men det där året efter studierna var det mycket upp och ned, perioder med nattsvart depression och å andra sidan överdriven energi, hypomani.

– Jag brottades med tankar på att jag ju borde kunna njuta av livet eftersom jag hade bra utbildning, en bra relation med min pojkvän, bra föräldrar, fina vänner. Sedan har jag alltid varit väldigt präktig, plikttrogen och mån om att alla andra mår bra, istället för att leva för mig själv. Jag tror att det var också det som räddade mitt liv, säger Tove och fortsätter:

– Jag var väldigt arg, mycket på grund av bristen på lättillgänglig information. Detta trots att psykisk ohälsa är vårt vanligaste hälsoproblem. Det var ingen som sa till mig att jag kunde vara sjukskriven fast jag inte hade ett jobb eller att jag kunde få hjälp med det vardagliga.

När hon hade kämpat i två år skrev hon boken i affekt. Ilskan blev en drivkraft, men hon vill också själv veta allt om allt.

– I boken tar jag upp rättigheter, tips och strategier men också det här runt i kring, som jag upplevde som det svåraste, hur man ska bete sig och hur öppen man ska vara mot sin arbetsgivare.

Tove Lundin skriver och beskriver humoristiskt hur du kan dölja att du är en psyko för att kunna fungera i samhället. Sedan när läget är det rätta kan du komma ut som psyko och ställa krav på till exempel din arbetsplats.

Men hon är noga med att poängtera vikten av att inte känna skam. Särskilt när man som hon har fått en adhd-diagnos sent i livet är man snabb att döma sig själv och tro att allt är ens eget fel. Istället måste man be om hjälp och inte vara så hård mot sig själv över att man inte klarar av allt.

Idag har hon accepterat hur hon fungerar. Hon kan inte skjuta upp något, då blir det bortglömt, utan är noga med att skriva ned saker eller svara på ett mail på en gång. Hon har listor till allt och använder hörlurar med brus för att stänga ute tröttande ljud.

Det är viktigt att veta vilka rättigheter man har och vilken hjälp som finns. Man kan till exempel få en boendestödjare från kommunen som hjälper till att organisera vardagen och arbetsförmedlingen kan hjälpa till med fakturering om man, som Tove, är frilansare med egen firma.

I hennes jobb med patientinflytande inom psykiatrin ser hon till att öka hjälp och stöd till patienterna.

– Jag jobbar på strukturell nivå, bland annat genom patientforum, att vara på heldygnsvården och fånga upp behov som leder till förbättringsförslag. Vi har också något som heter Patientskolan där vi ger information i öppenvården utifrån våra egna erfarenheter. Exempel på åtgärder är "Ett samtal om dagen", något som personalen ska erbjuda inom heldygnsvården då patienterna efterfrågade mer tid för samtal. Det är ett arbetssätt som nu har implementerats och spridit sig i Stockholm, runt om i Sverige och även i andra länder.

Det är Tove och en kollega som arbetar med patientinflytande på sjukhuset och det finns åtta stycken totalt i Stockholm. I arbetet är det inte bara meriterande utan rentav ett krav att ha egen erfarenhet av psykisk ohälsa.

– En psykolog som jag träffade tyckte att hon kände sig oprofessionell när hon nämnde sin egen erfarenhet och att det går att sluta tänka mörka tankar, men jag tyckte att det var väldigt skönt att höra och läkande för mig själv. Jag tror att alla som har gått igenom något har ett behov av att prata med någon med liknande erfarenhet. På Norra Stockholms Psykiatri har vi också tre personer som arbetar i personalgruppen inom öppenvården som har egen erfarenhet av psykisk ohälsa.

Det tog ungefär fyra år för Tove att vända sina negativa tankar, bygga upp sin självkänsla och lära sig olika strategier som får vardagen att fungera bättre.

– Jag har tur som har en förstående sambo och tillsammans har vi skapat en fungerande tillvaro, men jag har fortfarande svårt med konsekvenstänk och så vidare. Å andra sidan blir livet aldrig tråkigt, det händer saker hela tiden. Jag får en massa bra idéer och har liksom inget filter som begränsar och ser vad handlingarna kan få för följder.

Tove berättar när hon innan barnen kom hyrde en stuga ute på landet utan vare sig el eller vatten. Dessutom hade hon varken bil eller körkort.

– Vi köpte en bubbla och jag började övningsköra, så det gick ändå. Jag behövde verkligen komma ner i varv då och vi var där hela sommaren. Jag tror att jag har den här grundinställningen att "vilken tur att det gick så här bra ändå".

När tvillingarna var ett år flyttade familjen från centrala Stockholm ut på landet och skaffade höns.

– Det regnande in från taket, men vi klarade det och bor fortfarande kvar.

Hon är tacksam och glad att hon har varit frisk i tio år.

– Det är skrämmande vad lite det behövs innan det kan gå riktigt illa om man inte får hjälp i tid. Att ett bank ID har gått ut kan vara en tuff sak att fixa för den som har svårt för sådana saker. Det kan leda till att räkningarna inte blir betalda och man blir skuldsatt, avslutar Tove Lundin.