Radikalisering är en lång process

 
Radikalisering är en lång processFoto: Getty Images Ett stort problem för forskningen är tillgången på primärkällor, radikaliserade personer. 
– Även om man kan prata med de som har radikaliserats måste man lita på deras berättelse om vad som hänt. Det bästa vore om man hade tillgång till dem innan de blev radikaliserade. Men det är omöjligt, man kan inte intervjua ett antal personer och hoppas att några blir radikala, säger Marco Nilsson.

Han skiljer på kognitiv och beteendemässig radikalisering, där kognitiv radikalisering handlar om en vilja att få en samhällsförändring, och beteendemässig radikalisering handlar om att man själv går till handling, och det ofta handlar om våld.
Men för dem båda krävs rätt psykologiska förutsättningar.
– Det kan vara att man har gått igenom något traumatiskt eller liknande de senaste åren. Det finns ganska många som vuxit upp med ensamstående föräldrar, många som har haft problem med droger, alkohol, våld, problem i skolan. Allt detta kan göra att man blir mer villig att acceptera radikala budskap.

– I början av terrorforskningen var det populärt att söka efter psykiska sjukdomar men sedan upptäckte man att det var svårt att hitta sådana. Istället började man fokusera på vissa faktorer i deras liv, berättar Marco Nilsson.

En viktig faktor är identitet, att se radikalisering som identitetsskapande.
– Nyckeln är att man tar en ny identitet, både när man vill bli radikal och när man börjar använda våld, säger Marco Nilsson.
I den mentala resan ingår en anpassning  till våldsanvändning som de flesta inte varit i närheten av tidigare. Det är en process, inte en förvandling från ett tillstånd till ett annat.
– För en del jihadister som åkt till Syrien har våldsanvändning inte alltid varit naturligt i början, utan lite chockartat. Sedan avtrubbas man och börjar använda lite våld, sedan blir det lättare att använda mer. Det har funnits jihadister som har försökt ifrågasätta vissa extrema former av våldsanvändning men de riskerar själva att bli utsatta för våld och då blir de tvungna att göra som andra och sedan blir det naturligt.

Enligt Andreas Önnerfors som är docent i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet, så saknas en definition om hur den punkt ser ut, varifrån den radikaliserade avviker.
– Vi måste komma överens om en punkt från vilken radikalisering mäts, som mänskliga rättigheter och allas lika värde. Man har pratat om det öppna samhället, men vad är det? 

Andreas Önnerförs menar att forskningen präglats av ett säkerhetsperspektiv där målet är att veta mer om risken för att en individ blir radikaliserad.
– Vi vill revidera bilden av radikalisering som en enkel process, det är mer komplicerat än så. Även den som ses som mainstream kan radikaliseras. Som i Polen, Tjeckien och Ungern där det sker en radikalisering av mainstream.
– När samhället ska avgöra vilka organisationer som skall tolereras eller stödjas i sin verksamhet måste man ha bestämt sig för en normativ mätpunkt vilken de måste kunna skriva under på. Vi vill väcka den diskussionen eftersom det idag råder oklarhet kring det, säger Andreas Önnerfors.

Radikalisering enligt Säpo:

Säpo beskriver i sin rapport Våldsbejakande islamistisk extremism i Sverige (2010) fyra vägar till radikalisering:

Utagerarens väg: En problematisk, otrygg barndom, ofta med drogmissbruk, leder till att personen blir utagerande och bryter mot samhällets normer. När utageraren får kontakt med en ideologiskt driven och våldsbejakande organisation inleds radikaliseringsprocessen.

Grubblarens väg: Även grubblaren har svårt att hitta sin plats i samhället, men vänder sig inåt istället för att bli utagerande och undviker våld och konflikter. Till skillnad från utageraren har grubblaren ofta en trygg barndom som uppmuntrar till diskussion och kunskapssökande. Det är de egna tankarna om orättvisor som gör grubblaren mottaglig för radikalisering. Mötet följer ofta på en upplevd insikt eller en omvälvande händelse.

Familjens väg: Personen har vuxit upp med radikaliserade personer och upplever det radikala som normalt. Det behöver inte handla om familjen utan kan även vara andra grupper i närmiljön.

Kontaktsökarens väg: Till skillnad från utageraren och grubblaren söker kontaktsökaren inte efter spänning eller lockas av idéer, utan dras till en grupp utifrån behov av närhet eller gemenskap. Det är i regel en slump att kontaktsökaren hamnar i en viss grupp.





Källa: Forskning.se