Nytt nätverk för privata utövare av skyddade boenden

 
Nytt nätverk för privata utövare av skyddade boendenDet kan vara svårt att förstå hur den som har upplevt eller bevittnat våld känner sig. Foto: Getty Images. Andelen privata utförare av skyddande boende ökar i takt med att fler aktörer behövs samt att samhället går mot en högre grad av privatisering. Maria Fischer, grundare och ägare av Safe Homes & Care, är initiativtagare till ett nätverk med privata aktörer, var syfte är att utbyta erfarenheter och inspirera varandra samt att vara en samtalspartner gentemot myndigheter och andra organisationer.

Runt om i landet finns skyddade boende för dem som är utsatta för våld och behöver komma bort ifrån sina förövare. Enligt socialtjänstens definition är det ”ett boende som tillhandahåller platser för heldygnsvistelse avsedda för personer som behöver insatser i form av skydd mot hot, våld eller andra övergrepp tillsammans med andra relevanta insatser.”

I dag drivs dessa verksamheter i både kommunal och privat regi samt av ideella aktörer. Maria Fischer, grundare och ägare till Safe Homes & Care, har tillsammans med Sol Lindhöjd från Mälarbygden skyddat boende, tagit initiativ till ett nätverk med privata utövare. Nyligen samlades de i Strängnäs för att prata om gemensamma frågor och utbyta erfarenheter. Med på mötet fanns även andra aktörer, såsom våldsexperten Maria Bauer och Socialstyrelsen.

– Vi i nätverket vill framför allt inspirera varandra och prata om de utmaningar som vi ställs inför inom vårt verksamhetsområde samt diskutera de nya riktlinjer som Socialstyrelsen kommer med. Syftet är att vi ska kunna hjälpas åt och kunna agera som en samverkans- och samtalspartner mot Socialstyrelsen och delta i referensgrupper med mera.

En av de frågor som diskuterades på nätverksmötet är den tillståndsplikt som Socialstyrelsen håller på att utforma gällande skyddande boenden.

– För närvarande behöver man inget särskilt tillstånd och det finns heller inga fasta riktlinjer för hur en verksamhet med skyddat boende ska bedrivas eller hur fastigheten eller lokalerna ska vara. Det innebär att det saknas både de kvalitetskrav och den kontroll som vi skulle önska fanns.

En tillståndsplikt skulle dessutom bidra till en professionalisering av verksamhetsområdet samt för medarbetarna, något nätverkets aktörerna ser fram emot.

– Formaliserade kvalitetskrav och bättre kontroll kommer också att leda till ett ökat skydd för alla som söker hjälp. Det är viktigt eftersom det handlar om utsatta individer – vuxna och barn – och de har rätt till ett rättssäkert, tryggt och säkert omhändertagande samt att det finns en tillgänglighet.

Maria Fischer poängterar att de ideella krafterna är fantastiska och att det alltid kommer att finnas ett behov av dessa, men att de bör fungera som ett komplement till de professionella.

– Tänk om vi jämför vår verksamhet med till exempel boende för placerade barn och ungdomar. Inte är det någon som tycker att dessa skulle drivas på ideell basis, säger hon.

Maria Fischer förklarar att vi står inför ett skifte i utövare av skyddade boenden. Utvecklingen går, precis som i många andra omvårdsverksamheter i landet, mot en ökad privatisering. Detta är något som tydligt avspeglas i kommunernas upphandlingar av tjänsten.

– Tillväxten av antalet verksamheter beror även på att de utsatta bättre känner till sina rättigheter i dag. Det gäller alla typer av personer, inte bara kvinnor.

Dessutom håller stigmatiseringen till viss del på att försvinna. Det är mindre tabubelagt att prata om att man är våldsutsatt än det har varit tidigare.

Har detta påverkats av på metoo?

– Jag tror att det är en kombination. Vi hade börjat prata om olika typer av våld även innan metoo satte igång, men vi pratar numera på ett annat sätt.

Tidigare diskuterade man mer komplexiteten, men man satte inte ord på vilken typ av våld som det handlade om – om det rörde sig om fysiskt, mentalt eller ekonomiskt våld.

– Vi pratar mer om vad våld är och om konsekvenserna, men jag skulle önska att vi fokuserade lika mycket på våldets uppkomst. Vi har ett ökat våld i samhället i dag och en större våldsutsatthet, säger Maria Fischer.

I nätverket ingår ett antal aktörer från södra Sverige och Mellansverige och allt fler hör av sig och vill vara med.

– Det är jätteroligt att intresset är så stort, säger Maria Fischer entusiastiskt.

På nätverksträffen pratade man också om vad som är på gång i övrigt i branschen, tar del av ny forskning, nya metoder och nya tekniker som kan tillämpas ute i verksamheterna. Maria Bauer kom dit och presenterade hur man kan använda sig av VR-teknik (virtuell verklighet) för att öka förståelsen hos personalen för vad den våldsutsatta är med om.

Maria Bauer är våldsexpert och har tidigare varit inriktad på våld på arbetsplatser, men har de senaste åren även arbetat med våld i nära relationer. Hon har nyligen blivit utnämnd till europeisk expert i EWL (European Womens Lobby) i Bryssel i arbetet mot våld mot kvinnor.

Tillsammans med Framvik Produktion AB driver hon projektet ”D-escalator/ violence prevention” – en träningssimulator för konflikthantering i VR-miljö.

– Vår tanke var från början att det fanns något som saknades i förståelsen kring våld. Vi funderade på om vi kunde få andra att uppleva hur man kände eller mådde av att vara våldsutsatt eller av att ha bevittnat våld.

VR-utvecklingen började med scenarier i arbetslivet och i personalsammanhang, men för några år sedan fick Maria Bauer kontakt med Maria Fischer, som var intresserad av ett tänkt utfall där man kunde förstå våld i hemmet och i nära relationer.

– Tillsammans har vi utvecklat ett scenario ur ett mindre barns perspektiv.

Det hela börjar med att barnet vaknar av en konflikt mellan föräldrarna. Därifrån kan man välja att se på olika sätt hur diskussionen eskalerar och utvecklas till att utövaren blir aggressiv och så småningom våldsam mot mamman.

Tanken är att få den som använder VR-scenariot att förstå hur barnet upplever situationen och vad detta egentligen har varit med om. Personen som använder tekniken är ofta en vuxen socialarbetare, polis eller någon som arbetar med skyddat boende, men denne får ändå en erfarenhet av hur fruktansvärt och obehagligt våld verkligen är.

– I vanliga fall lär du dig om hur det är att bli utsatt för våld för att någon berättar för dig, du tittar på en film eller läser om det. Du kan nästan skapa dig en teoretisk bild av hur det är, men får då inte en verklighetstrogen upplevelse, säger Maria Bauer.

– Med ett VR-scenario blir det ytterligare ett sätt att få en förståelse. Trots att du är trygg just där du står i den här lilla sekvensen känns det mycket verkligt, vilket är meningen. Detta lilla kan ge ytterligare en dimension – en tredje dimension – av förståelse och kunskap. Du får vara med och verkligen känna hur det kan vara, fortsätter hon.

Den första versionen av D-escalator med våld i nära relationer är färdig och har börjat användas i Safe Homes verksamhet. Maria Bauer förklarar att den här utvecklingen är viktigt och ligger i tiden.

– Vi har Istanbulkonventionen som väldigt skarpt arbetar med mäns våld mot kvinnor, samt Barnkonventionen som kommer att bli lag från och med nästa år. Med VR-scenariot har vi nu kunnat lyfta barnperspektivet ytterligare.

Maria Fischer har drivit verksamhet inom skyddat boende i flera år och sedan 2017 i Safe Homes & Care. Det är ett familjeföretag i liten skala som vill erbjuda ett så tryggt hem som möjligt för personer som av någon anledning behöver skydd och stöd utifrån en våldsutsatthet eller ett hot. De är en liten personalgrupp som arbetar nära sina klienter och har endast sju placeringar.

Något som skiljer Maria Fischers verksamhet från många andra skyddade boenden är att en stor andel av personalen är män, cirka hälften av medarbetarna är just män.

– Vi anser att det är viktigt för framför allt kvinnor och barn att få en motpol till vad de har upplevt så att det förstår att män också kan vara på ett annat sätt och att de får lära sig vad de bör kunna förvänta sig av en man. Vi pratar mycket om jämställdhet hos oss, samt om rättigheter och skyldigheter.

Safe Homes tar även emot män – de utgör ungefär 5–10 procent deras klienter. Det kan exempelvis handla om en vuxen son till en förövare, en anhörig till en våldsutsatt kvinna eller ett nätverk som utsätter mannen.

– Det finns inget typiskt scenario, vare sig det är en man eller kvinna som kommer. Det generella för alla som vi tar emot är att de kommer i en kris. De genomgår en kris som de behöver hjälp med att förstå och bearbeta, även om det är ett planerat uppbrott.

På Safe Homes får klienterna ta med sig sina husdjur, vilket inte är möjligt i alla skyddade boenden.

– Husdjuret är en del av familjen, vilket ibland fungera som ett verktyg i våldsutövarens händer där de har hotat och även gjort djuret illa. Får man inte ta det med sig kommer den utsatta att fundera på vad som händer. Det kan till och med bli en faktor som gör att man återvänder för att man måste hem och ta hand om katten, hunden eller hamstern.

Djuret blir också som en friskhetsfaktor – familjen hålls intakt så gott det går och det finns någon annan att ta hand om, samt det är viktigt för barnen.

Hur länge klienterna stannar hos SafeHomes varierar mycket, men Maria Fischer strävar efter att det ska finnas en stabilitet runt planeringen så att det finns så goda förutsättningar som möjligt innan de slussas ut.

– Vi vill att de våldsutsatta ska ha en sysselsättning och att barnen har plats på en skola eller förskola samt att det finns ett bra boende. I vår verksamhet har vi möjlighet att tillhandahålla förstahandskontrakt, vilket vi ser som en enormt stor fördel. Vi kan alltså erbjuda dem som kommer till oss trygga boendelösningar. Allt detta är en god förutsättning för att de ska kunna leva i en självständighet i framtiden, avslutar Maria Fischer.


Åsa Larsson

Taggar

Reportage