Metod ger lugnare och tryggare miljö i omsorgen

 
Metod ger lugnare och tryggare miljö i omsorgenRörelseglädje. Att låta brukarna utvärdera verksamheten ger ökad nöjdhet. Foto: Getty Images. Johan Appel är beteendevetare och utbildar, föreläser och handleder på individ, grupp och ledningsnivå inom omsorgen. Efter över tjugo år i branschen anser han att vi behöver systematisera styrsystemen inom omsorgen och fokusera mer på vad vi vill uppnå – önskat läge för brukaren – och inte bara se till nuläget. Han har bland annat utvecklat chefsmodellen CARE.

I dag pratas det mycket om personcentrerad vårdnad inom omsorgen, det vill säga vård som strävar efter att synliggöra hela personen och prioriterar att tillgodose mentala behov i lika stor utsträckning som fysiska. Eller enkelt uttryckt att man ska se människan bakom diagnosen och möta de styrkor och intressen individen har.

I dagens genomförandeplaner beskrivs vilka rutiner omsorgspersonalen ska utföra för varje brukare. Dessa utgår ofta utifrån att tillgodose de basala behoven såsom mat, hygien, sömn, medicin etc. Men en människa har mer behov än så.

Utöver de ovan nämnda basbehoven finns de uttalade behoven – det som brukaren själv ger uttryck för att den behöver för att må bättre.

Varje människa har dessutom behov som vi själva kanske inte tänker på – saker som man mår bra av, vare sig man har ett tal eller inte, och som man ofta inte uttrycker – de omedvetna behoven. Det kan vara sådant som intressen, drömmar, humor, närhet, bekräftelse etc. Det pratas om att man ska fokusera på människan bakom diagnosen inom både vården och omsorgen. Att arbeta med omedvetna behov blir ett led i detta.

– Jag ser inte att socialstyrelsen ger oss verktyg för att föra in de omedvetna behoven i omvårdnadsrutinerna, men de behöver dokumenteras, säger Johan Appel.

Vi är alla olika och det finns stödpersoner och medarbetare som har en väl utvecklad förmåga att förstå andras tankar och känslor och därför är duktiga på att se de omedvetna behoven hos vårdtagarna. Det kan till exempel vara att upptäcka att en person på ett demensboende blir lugn av att man stryker den över handen när man samtalar med den. Förmågan att förstå sina egna och andras tankar och känslor kallas mentalisering

– Alla blir mer trygga och stressnivån sjunker på ett boende där alla jobbar systematiskt med att alla ska må så här bra. Det medför samtidigt att brukarnas behovsmedicin minskar, säger Johan Appel.

Den person som har förmågan att mentalisera blir en fantastisk tillgång på ett äldreboende eller demensboende för att få brukaren att må bättre. Den här typen av aktiviteter bör också dokumenteras så att alla kan uppnå samma positiva resultat.

Vi har tidigare i Omtanke skrivit om det förhållningssätt som finns inom Feedback Informerad Terapi (FIT), där förmågan att skapa relationer är helt avgörande för att uppnå positiva resultat inom samtalsterapin. Det har de facto visat sig vara mer effektivt än val av terapimetod. Samma förhållningssätt kan appliceras inom omsorgen. Förmågan att skapa en relation är helt avgörande även i omsorgsarbetet, det är genom relationen man förstår brukaren bakom diagnosen.

– Att förlita sig på personkemi fungerar bra i val av partner och vänner men som omsorgsgivare behöver man fundera på hur man kan skapa en god relation, säger Johan Appel.

Johan Appel har utvecklat chefsmodellen CARE – en modell för levande kvalitetsarbete samt medvetet relationsskapande i omsorgen och som utgår från SOSFS 2011:9. CARE står för Create, Act, Reflect samt Evolve och börjar med att man identifierar önskat läge. Man sätter ett mål för hur man vill att det ska bli i stället för nuläget.

Den utgår från ansvarsprincipen – att den som tar ansvar kan påverka. Det innebär att i arbetet med människor med problemskapande beteende måste vi bestämma oss för att om något går fel är det vårt fel, aldrig brukarens.

– Vi behöver ta ett ansvar och fokusera på vad vi kan förbättra och inte lägga det på en ”tjatig, envis, jobbig” brukare. 

Om vi till exempel har en person på ett demensboende som är orolig på kvällarna, är uppe och går och har svårt att komma till ro och somna måste vi ställa oss frågan vad vi vill uppnå – vi skapar ett mål. Det kan vara att personen ska känna sig trygg, så att denne blir lugn och varvar ned (Create).

– Man flyttar på så sätt fokus från ”här och nu” till ”hur det kan bli”, säger Johan Appel.

När vi har identifierat vart vi vill komma ska vi utveckla aktiviteter som tar oss dit. Det kan vara små förändringar i rutinerna som gör stor skillnad, om man utgår ifrån just den brukarens personlighet.

Ibland kanske brukaren inte själv kan tala om vad som skulle få den att må bättre. Framför allt på ett demensboende där de ofta har svårt för att kommunicera. I exemplet med den oroliga brukaren ovan, kan det vara något så enkelt som att skapa en lugn och trygg miljö genom att man tillsammans med den äldre strax innan läggning tittar i ett album med bilder på brukarens nära och kära i förhoppning om att personen blir lugnare och får lättare att somna. När vi testar om handlingen leder till vårt önskade läge är vi inne på det andra steget i CARE, det vill säga Act.

Därefter är det dags att följa upp och utvärdera om aktiviteten ledde till ett önskade läget, Reflect. När vi utvärderar kan vi använda rubrikerna, ”Sluta med”, ”Fortsätta med”, ”Börja med”, ”Mindre av eller mer av”.

Allt detta ska dokumenteras av stödpersonen så att all personal kan utföra samma åtgärd, inte bara den som är duktig på att mentalisera. Genom att införa de här rutinerna kan vi börja att agera – se till att brukaren är lugn innan den ska gå och lägga sig i stället för att reagera på att den är orolig när den inte kan sova.

– När jag kommer till en verksamhet lägger man i dag ungefär 80 procent på att reagera på ett beteende i stället för att se till att det över huvud taget inte uppstår. Oron bland brukarna minskar markant när personalen utformat ett arbetssätt som kan ligga steget före, alltså innan brukarens behov tar sig i uttryck i ett utåtagerande beteende till följd av frustration.

När man uppnått det väntade läget kan det vara dags att flytta fram positionerna. Nästa steg kanske är att brukaren dessutom ska sova lugnt så att denne ska slippa vakna flera gånger på natten. Då är det nya önskade läget djupare sömn, och man får komma på en rutin som uppfyller detta, testa den och utvärdera. Och därefter gå genom hela cykeln i CARE igen.

CARE-metoden skapar på ett relativt enkelt sätt positiv utveckling genom att systematisera rutinerna och utgå från önskat läge i stället för nuläge där man utgår från brukarens önskningar och behov. I fallet med demenssjuka får vi utgå från vår relation med brukaren vad vi upplever är deras önskningar. Metoden blir ett verktyg som gör det lättare att utvärdera vårdpersonalens insatser för den enskilde.

– Min erfarenhet är att i en grupp på tio finns det alltid en som hittat ett sätt att få en äldre, orolig person lugn, där alla andra sagt att det inte går. Då gäller det att få det på pränt. Funkar en rutin, då ska ju alla göra den och därför ska det systematiseras. På så sätt skapar vi ett gemensamt lärande och journalen blir då också ett styrdokument för cheferna.

– Chefen kan använda journalen till återkoppling: ”jag såg att du gjort det här.” Och personalen känner sig stolta och sedda och yrkesrollen har tydliggjorts, säger han.

Vem ska göra och följa CARE?

– Det ska varje stödperson. Då blir den medarbetarens synsätt och arbetssätt tydligt och det gör att den som leder omsorgsprocessen tar ett ansvar, som chefen kan ge feedback till samt att det blir en handling som alla ska följa. De övrigas ansvar är att följa och skriva in i journalen vad och hur det har gått.

Metoden leder till positiva cirklar och vi är på väg mot det önskade läget. Förfarandet har hjälpt hjärnan att bryta fokus från ett ältande kring hur det är, situationens nuläge, till hur det kan bli, önskat läge, och vad alla ska bidra med för att uppnå detta. 

På så sätt flyttar vi fokus från brukaren som ett problem till vad vi kan påverka och förbättra och på brukarens styrkor, förmågor och blir professionella hälsoskapare. 

– Genom CARE skapas ett arbetssätt som lyfter fram varje enskild stödpersons synsätt, och inte bara det lagen förväntar oss. CARE är en möjlighetsanalys – den fokuserar på vad som är önskat läge. När det är konstaterat och dokumenterat kan alla medarbetare vara delaktiga utifrån sina perspektiv att uppnå det här målet. Och är det dokumenterat blir det också möjlighet att utvärdera och kunna identifiera eventuella avvikelser.

– Genom att använda den här metoden bryter vi fokus på brukarens brister och skapar istället fokus på vad varje medarbetare systematiskt kan göra för att brukaren ska må bättre och vilka styrkor man kan möta, då blir varje medarbetare en professionell hälsoskapare, avslutar Johan Appel.


Åsa Larsson