Lasse Mattila vill främja de medicinfria alternativen

 
Lasse Mattila vill främja de medicinfria alternativenLasse Mattila är utbildad socionom och har arbetat med barn och unga i utsatta situationer i över 20 år. Foto: Ulf Michal. Lasse Mattila har vigt sitt liv att arbeta med barn och unga i utanförskap. Han har mött dem både inom skola och i socialtjänsten. Utifrån vad han har bevittnad i sitt arbete har han också på senare år engagerat sig frågan om den enligt honom alltför generösa förskrivningen av psykofarmaka till barn och unga med normbrytande beteenden. Omtanke har pratat med Lasse Mattila om hans engagemang för utsatta unga.

Lasse Mattila hade en tuff barndom. När han var två år dog hans pappa och mamman gick in i ett gravt alkoholmissbruk fram till sin alltför tidiga död. 13 år gammal var han föräldralös och hans tolv år äldre bror flyttade tillbaka hem och trädde in som vårdnadshavare.

– Det som gjorde att jag kunde hålla huvudet ovanför vattenytan och som blev en slags skyddsfaktor var idrotten och min barndomsdröm att bli professionell fotbollsspelare, vilket jag sedan också fick bli när jag var 17 år. Det var idrotten som då förde mig från Esbo utanför Helsingfors till Sverige, berättar han.

Lasse Mattila är övertygad om att uppväxten har präglat hans livsval på olika sätt. Han är utbildad socionom och har i snart 25 år arbetat med barn och unga i utsatta situationer, bland annat inom socialtjänsten och i skolan.

De senaste sex åren har han haft en egen plattform och möter andra vuxna i olika roller som arbetar med ungdomar snarare än att arbeta direkt med de unga. Det kan vara alltifrån att handleda och stötta familjehem på olika sätt till att föreläsa i skolor, skriva både böcker och musik samt utbilda.

Utanförskapet tar sig i olika uttryck beroende på vilken ålder som barnet befinner sig i. Det kan vara missbruk, kriminalitet, psykisk ohälsa eller olovlig frånvaro från skolan. Skolan är en bra plattform där man kan fånga upp om det finns problem.

– Fram till 16 års ålder har vi skolplikt och om barnet inte dyker upp kan det vara en larmsignal på att allt inte står rätt till, säger Lasse Mattila.

Det har visat sig att de som skolkar mycket i unga år tenderar att i större omfattning hamna i kriminalitet och de är dessutom i högre utsträckning högkonsumenter av tobak, alkohol, lösningsmedel, narkotika, doping etcetera.

Varför barn hamnar i utanförskap har Mattila funderat på en hel del under sin yrkesverksamma karriär och naturligtvis finns olika anledningar.

– Vi vet att 10-15 procent hamnar i ett livslångt utanförskap, och ofta är det de som inte får sina grundläggande behov tillgodosedda som hamnar i ett utanförskap. De barn som får sina behov tillgodosedda klarar sig och fungerar i den kontext som de befinner sig.

Med de grundläggande behoven menar han inte bara de fysiska som att kunna äta sig mätt, ha varma kläder och tak över huvudet. De känslomässiga behoven är också avgörande för utvecklingen. Det handlar också om närvaro på flera plan och att bli sedda.

– Jag tycker också att det är viktigt att vi ser skillnaden på självkänsla och självförtroende. Vi har över lag i samhället mycket fokus på självförtroende kopplat till prestation. Självkänslan är mer kopplad till vem man är. Jag upplever att det finns en ganska stor vilsenhet hos barn och unga som håller på att bli egna individer kring vem de är och frågor som handlar om meningsfullhet och de själsliga behoven. Man missar helt enkelt dem.

För Lasse Mattila handlar det om att utveckla förmågan att identifiera, kunna uttrycka och hantera känslor, känna empati, kunna samarbeta och ha social kompetens och kunna skapa motivation.

– Förebyggande är både möjligt och viktigt. Med all respekt för de teoretiska kunskaperna som matematik och historia och så vidare, men kanske är de existentiella frågorna och de sociala och emotionella färdigheterna ännu viktigare och mer avgörande för hur det går för våra barn i livet än ämneskunskaperna? När jag till exempel arbetade som skolkurator jobbade jag mycket med social och emotionell träning i grupper, vilket kändes väldigt meningsfullt.

När ska man sätta in åtgärder?

– Enligt min erfarenhet är det aldrig för sent att ändra historien framåt, oavsett var i livet vi möter barnen och ungdomarna.

Han menar att det är viktigt att vi träder in med stöd så fort vi kan, ju tidigare desto bättre.

– Har man blivit inpräntad eller fått till sig vissa programmeringar i livet under en väldigt lång period programmerar man inte om på det eftermiddag. Börjar vi när barnen är små går det naturligtvis fortare.

När vi ska hjälpa de unga ut ur utanförskap gäller det enligt Lasse Mattila att inte fastna i metoddiskussioner.

– Jag är inte negativ till metoder, men det blir ofta att vi pratar mycket om evidens, och då kan det bli lite lurigt. Jag är inte emot det heller, men tycker att vi bör tänka mer på den lokala evidensen – alltså varje enskilt fall – i motsats till universell evidens, vilken jag tror är en utopi.

Lasse Mattila återkommer ofta under samtalet till att prata om vikten av relation, att det enligt honom är den främsta framgångsfaktorn för att nå fram till de utsatta och skapa resultat.

– Jag vill betona vikten av tillgängligheten, tiden och kontinuiteten.

Han menar att du som vuxen måste finns där och vara närvarande fysiskt, mentalt och känslomässigt. Det handlar om uppmuntran och ha positiv tid tillsammans i stället för att bara ge tillrättavisningar och repressalier samt om att hålla det du lovar och aldrig lova mer än vad du kan hålla.

Det gäller också att hitta beröringspunkter för att kunna skapa en relation och att kunna anpassa situationen.

– När barnen eller ungdomarna inte kommer till oss får vi i stället vi komma till dem, annars uppstår det aldrig någon förutsättning för något möte. Det kräver ibland tålamod, men jag vill tro att beröringspunkterna finns där, bara vi har en genuin vilja att skapa den här relationen.

Mattila menar att det i stort sett alltid finns en anledning till att barnen har hamnat i utanförskap.

– Jag tror inte att något barn bryter normer för att de vill jävlas med oss i vuxenvärlden, det är alltid tecken på behov som inte har blivit tillgodosedda. Jag har aldrig varit med om, att när man lärt känna ett barn eller en ungdom och fått ta del av dess resa, att bilden inte är logisk och att det finns en anledning till dess beteende.

Ofta blir bilden av barnet i fråga fragmenterad. Skolan får vissa bitar, socialtjänsten andra och psykiatrin ytterligare delar. Det gäller att skapa en helhet vilket enligt Mattila blir svårt om du träffar barnet en gång i månaden eller varannan. Det underlättar betydligt om relationen är vardaglig.

Ett annat ämne som Lasse Mattila har börjat fördjupa sig i de senaste åren utifrån vad han har bevittnat i sitt arbete är problematiken med medicinering när ett barn och ungdomar visar på normbrytande beteendena som självskadebeteende och utåtagerande.

– Jag är lite beklämd av den biomedicinska människosynens konsekvenser, där vi betraktar de symptom som livets olika påfrestningar resulterar i som något patologiskt och som vi försöker förklara som kemiska obalanser i hjärnan eller neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

Han menar att i stället för att tänka att det finns något sjukt i dessa barn borde vi se det som ett tecken på att de inte fått sina grundläggande behov tillgodosedda.

– Tittar man bara på hur hela diagnosvärlden har skapat och tagit fram hela DSM-manualen så finns det bara fler och fler sätt att vara psykiskt sjuk på. Den revideras med jämna mellanrum och diagnoskriterierna sjunker för varje gång.

DSM-manualen ges ut av den amerikanska psykiatriska föreningen APA (American Psychiatric Association) och används över hela världen för att diagnostisera psykiska sjukdomar och utvecklingsrelaterade tillstånd.

Nuförtiden är det inte ovanligt att man skriver ut antidepressiva läkemedel till barn som anses vara deprimerade.

– Jag upplever att synen på symptomen som livets påfrestningar kan ge upphov till inte är hållbar. När en nära anhörig gått bort är sorg en naturlig reaktion. I DSM-manualen från 1980-talet diagnostiserar man det som depression om sorgen pågått i över ett år, i den reviderade manualen från 90-talet i två månader i dag i den femte versionen anses det vara depression redan efter två veckors sorg.

Antidepressiva mediciner har både biverkningar och är ofta även ineffektiva, enligt Lasse Mattila, och han anser att de alltför ofta skrivs ut för lättvindigt och berättar om ett exempel som han stött på.

– En tjej jag kom i kontakt med när jag jobbade i socialtjänsten fick upp mina ögon för det här. Hon hade fjorton olika psykofarmaka från tolv olika läkare. Då var hon 19 år!

Ingen hade ställt henne frågan om hur livet hade sett ut. En institutionsläkare konstaterade dock att det fanns tydliga förklaringar till hennes symptom i den miljö som hon befann sig i och att det inte var något som behövde behandlas med psykofarmaka. Men sedan kom en annan läkare och skrev ut mediciner, helt utan samordning eller uppföljning.

– För mig blir det näst intill oförsvarbart att vi kan förskriva antidepressiva mediciner på det sättet som görs i dag. Det sker alldeles för lättvindigt och helt utan information om biverkningar och de ofta ganska blygsamma effekterna. Dessutom ofta utan uppföljning eller en plan på hur och när de ska trappas ned.

Han menar att det i bästa fall kan bli en kortsiktig symptomförbättring. Men att det på lång sikt borde vara viktigare att ta bort orsaken bakom måendet än symptomen.

– Givetvis måste vi lyssna på grundorsakerna när vi har problem. Inte bara skruva bort oljelampan på bilen när den har börjat lysa, utan faktiskt agera och kanske fylla på olja.

Vad kan man göra i stället?

– Jag vill inte förenkla och säga att relation är lösningen på allt, men jag tror att det är en grundförutsättning. Det finns också många olika behandlingsmetoder som inte bygger på psykofarmaka såsom samtalsterapi av olika slag eller psykodrama, dans, musik, kultur, natur eller djur.

I Norge har de sedan 2008 haft en lag där den som önskar har rätt till medicinfri vård inom psykiatrin. 2017 öppnade Universitetssjukhuset i Tromsö en medicinfri avdelning som ett alternativ till traditionell psykiatri.

Lasse Mattilas engagemang i de här frågorna har gjort att han har varit med och dragit igång Föreningen Alternativ till psykofarmaka, som är ideell och oberoendeEtt av syftena med föreningen är att främja de medicinfria alternativen.

– Den ska fungera som någon slags kunskapsbas och mötesplats för människor inom det här området. Och ge röst åt de människor vars berättelser behöver bli hörda.

Bakom föreningen finns både läkare, psykiatriker och andra behandlare samt tidigare och nuvarande psykiatripatienter. Verksamheten är i sin linda, och första årsmötet går av stapeln i mitten av mars 2019.

– Jag sitter som ordförande i föreningen och det känns som ett mycket meningsfullt och stimulerande arbete. Det är åt de här frågorna som jag kommer att ägna en hel del av mitt liv framöver, säger Lasse Mattila.


Åsa Larsson