Intervjun: Linn Heed är flickan från Lotusfälten

 
Intervjun: Linn Heed är flickan från LotusfältenLinn Heed är leg. psykolog, leg. psykoterapeut och sexolog. Foto: Maria Östlin. Under hela sin uppväxt kunde Linn Heed inte förlika sig med sitt ursprung. Hon har alltid känt ett utanförskap och har haft svårt att lita på människor av rädsla att bli lämnad. När hon reste tillbaka till sitt hemland fick hon många svar men även nya funderingar. Hennes bok "Flickan från Lotusfälten" väcker också många frågor och funderingar om identitet och rätten till sitt ursprung.

När Linn Heed var på bokmässan i Göteborg 2016 fastnade hon vid en monter där man hade satt upp stora svartvita bilder på författare.

– "Tänk om jag hade kunnat sitta där, om jag hade något att berätta", tänkte jag. Inte om sex och relationer som jag arbetar med utan om min resa, det jag har upplevt.

Så inleder Linn Heed sin föreläsning på Socionomdagarna i Stockholm där hon berättade om sin bok "Flickan från Lotusfälten", för det visade sig att hon hade en historia att berätta. När hon stod där framför de svartvita fotografierna kom det fram en kvinna från förlaget Bladh by Bladh och undrade om hon ville följa med på författarmiddagen samma kväll.

– Sedan fick jag också frågan om jag skulle vara intresserad av att skriva en bok. Ja, sa jag bara. Jag skulle skriva om sökandet efter mitt ursprung. Vi bestämde att boken skulle vara klar redan hösten därpå, och året efter hängde mitt foto bland de andra författarna på den där väggen.

Linn Heed är leg. psykolog, leg. psykoterapeut och sexolog.

– Det är ingen slump att jag sökte mig till ett yrke som handlar om att förstå mänskliga relationer.

Linn var ett hittebarn från Sydkorea som hamnade på ett barnhem och adopterades till Sverige i juni 1972. Hon växte upp i en vanlig medelklassfamilj i en förort till Stockholm.

– Högpresterande på alla plan arbetade jag hårt för att vinna acceptans och kärlek. Men dysfunktionella strategier slits ut och dagen kom då jag såg mig i spegeln och förstod att man inte kan springa ifrån sitt ursprung. Jag behövde försonas med all sorg och besvikelse över att ha blivit övergiven.

Hon har alltid känt ett utanförskap och rädslan att bli lämnad har följt henne genom livet.

– Vi människor har en förmåga att upprepa mönster. Jag har tre barn med tre olika män. Den svåraste utmaningen är nog att vara bonusfamilj. Det krävs en mognad att kunna göra osjälviska prioriteringar. Det är besvikna ex och barn som tvingas acceptera nya sammanhang, säger Linn Heed.

Hon hade länge skjutit från sig betydelsen av sitt ursprung.

– Längtan och rotlösheten var svår. Jag gick i terapi och tillslut kom jag fram till att jag behövde göra resan tillbaka, helt själv. Det blev symboliskt viktigt för mig att jag skulle resa ensam dit eftersom jag ju reste ensam därifrån som liten.

Linns dotter var då åtta år och grät när mamma reste.

– Jag visste inte när jag skulle komma tillbaka och vem jag skulle vara då. Det enda jag visste när jag klev på planet var att då fanns det ingen återvändo. Jag kom fram till Sydkorea samtidigt som det årliga monsunregnet startade. Hela himlen öppnade sig och det kändes symboliskt nog som att Gud grät alla tårar över mig.

Redan på planet dit slog det Linn att alla runtomkring henne var koreaner. Menyn var på koreanska och hon förstod ingenting, men hennes bordsgranne kunde engelska.

– När han fick höra att jag var en borttappad dotter berättade han det för några som satt intill och de började gråta. De hade så dåligt samvete i hela landet att de hade skickat iväg så många barn och sedan en tid pågår det väldigt mycket arbete för att kunna återförena barn med sina biologiska föräldrar.

Plötsligt väcktes ett hopp hos Linn om att få klarhet i vem som var hennes mamma, för det var henne i första hand som hon hade fantiserat om och sett framför sig.

– Jag hade tänkt att jag bara skulle åka dit och gå runt på gatorna, insupa atmosfären, prova maten och kanske besöka barnhemmet där jag hade bott. Men nu blev hela syftet med resan ett annat. Jag blev helt besatt och jag fick också stor hjälp. Jag var med i koreansk tv, jag hade fått lära mig några fraser på koreanska som jag sa och visade upp mitt bebisfoto. Tidningar skrev om mig och det kom fram uppgifter som aldrig hade skickats med till Sverige.

Både polisen och socialtjänsten var väldigt engagerade och de försökte spåra kvinnan som hade hittat Linn på gatan.

– Tillslut hittade de henne och vi fick träffas. Det mötet är nog det mest emotionella jag har varit med om någonsin. Tänk att jag fick träffa någon som visste något om mitt liv i Korea. Det var som att bli pånyttfödd.

Vad kvinnan sa var ännu mer omvälvande.

– Hon visste vem min pappa var. Jag hamnade i chock! Det visade sig att kvinnan var en släkting till mig. Hon var min pappas äldsta brors fru. Hon tog upp en svart anteckningsbok och slog hans nummer. Men min biologiska pappa vill inte träffa mig. Det var som att ramla ned i ett svart hål. Sedan ringer han och då hade han ändrat sig och ville att vi skulle ses. Då fick vi bråttom, jag ville inte riskera att han skulle ändra sig igen, säger Linn och skrattar.

De träffas på en parkeringsplats vid en vägkrog och direkt när hon möter hans ögon förstår hon att det är han. Hon är så lik honom.

– Han pratar med min tolk i ungefär en timme och tittar inte ens på mig under hela den tiden. Själv kunde jag inte sluta att studera honom och ta in hela hans person. Jag får höra att han har en koreansk fru som inte vet om det här, men han lovar att han ska åka hem och berätta det för henne och för mina två halvbröder. Allt lät jättebra. Jag frågade om min mamma och han gav oss ett namn och sa att det var en kvinna som bodde uppe i bergen.

Tolken och de andra i sällskapet åkte dit nästa dag utan Linn ifall kvinnan också hade en familj som inte visste något.

– Kvinnan var inte min biologiska mamma. Det visade sig att min pappa hade fått fem barn totalt som hade blivit bortadopterade. När de kontaktade honom igen ville han inte samarbeta. Jag blev som tokig och tänkte att jag skulle vända upp och ned på varje by i sökandet efter min mamma.

Hon besökte också ett barnhem. Inte det hon själv bodde på tyvärr, det fanns inte kvar.

– Det gav en sådan smärta att se de barnen, allra helst de äldre som ingen ville ha. Det var en treårig flicka som höll min hand, länge och hårt. När jag tog min hand och gick var det som att hon blev ännu mer övergiven än tidigare.

Linn har aldrig känt sig så koreansk som under den här resan, men aldrig så svensk heller. Här kände hon också ett utanförskap, även om hon liknade människorna så kunde hon ju inte språket.

– När jag hade varit borta i tre veckor skrev min dotter till mig: Mamma, jag saknar dig! Kom hem! Jag åkte hem. Socialsekreteraren lovade att forska vidare och hålla kontakten.

Fem år senare tar hela historien en ny vändning. Den kvinnliga släktingen ligger för döden och har något att berätta. Linn reser tillbaka och den här gången tar hon med sig sin dotter som har hunnit bli 13 år.

– Det händer väldigt mycket oväntade saker under den här resan. Jag vill inte avslöja för mycket för jag vill ju att ni ska läsa boken, skrattar Linn.

Linn fick i alla fall reda på sitt riktiga namn. Det namn hon hade fått på barnhemmet var ett koreanskt namn som ungefär betyder Lugna päronet, något hon aldrig riktigt hade kunnat relatera till. Det riktiga namnet Kyong-A betyder Självrespekt. Det passade bättre.

Livet blir inte alltid som man har tänkt sig. Linn har i alla fall lärt sig mycket av sin resa.

– Vi måste ta hand om det lilla barnet inom oss för att läka och bli hela.

Boken väcker tankar, känslor och frågor. Linns nästa bok bygger på hennes möten med människor.

– Jag har arbetat med utsatta kvinnor i många år. Jag brinner för dem och vill göra deras röst hörd, avslutar hon.

Taggar

Reportage