"Ingen vill i grunden vara hemlös"

 
Ingen vill i grunden vara hemlösAgnes Aynieszka och Sofia Fållsten. Foto: Kerstin Tillenius. För män i hemlöshet finns Frälsningsarméns akutboende i Midsommarkransen som ett ljus i mörkret. Här erbjuds 34 sängplatser, varm mat, dusch, tvätt och hjälp med mediciner. Men också ett stöd på vägen mot en friskare vardag.

Frälsningsarméns akutboende i Midsommarkransen, Stockholm, stannar en äldre man med tunt bakåtkammat hår. Han har blå skjorta och svarta mjukisbyxor. Näsan är tilltryckt, kanske från ett fall eller ett bråk någon gång under livet. Han ler brett med skeva tänder och traskar vidare i korridoren. Kaffevagnen med bullar står förberedd inför eftermiddagsfikat. Några män äter fortfarande lunch i samlingssalen, där teven står på och de höga fönstren avslöjar att ett kallt höstregn börjat strila utanför.

Männen som bor här har krokiga livsresor bakom sig men alla har de en sak gemensamt: de har inget hem. Bostadslösheten har följt dem under en ofta lång tid i livet.

− Vi är främst ett akutboende som på kort sikt erbjuder en sovplats, varm mat och möjlighet att duscha, sköta mediciner och få tvätta sina kläder. Men vi kan även finnas med klienten en bit på vägen från gatan till ett eget fungerande, ansvarstagande liv. Den resan kan vara olika lång, säger Sofia Fållsten, verksamhetsansvarig i Midsommarkransen sedan augusti i år.

Hon visar runt bland de 34 sängplatserna fördelade på rum om en, två eller fyra bäddar. För att få bo här måste männen vara 21 år, ha svenskt personnummer och följa de regler som finns på boendet: inget våld, inget hot om våld och inga droger med in i huset. Men påverkade personer är välkomna.

− De flesta kommer hit via en socialsekreterare som fångat upp personen och där Stockholms "Tak över huvudet-garanti" åberopas. Många är i väldigt dåligt skick och har bott utomhus eller flyttat runt i flera år, berättar Sofia och tillägger att gästerna förutom det basala får en kontaktperson som till exempel kan följa med till Socialen, sjukvården, tandläkaren eller gå med ut och fika eller träna.

En trappa upp finns sex motivationsplatser, dit de män får komma som är mogna för en förändring i sina liv, som till exempel att påbörja en behandling, ta kontakt med sina barn eller börja jobba. Här arbetar sedan åtta år Agnes Aynieszka, som tycker att det är fantastiskt att få följa gästerna i sin kamp för att få tillbaka livet.

− Här uppe får männen ett större ansvar och kan låsa om sig. De får även stödsamtal och hjälp att agera mot gamla mönster och bearbeta svåra och dåliga tankar, säger hon.

Sofia nickar till medhåll och menar att drömmarna hos dem som vistas här egentligen inte skiljer sig från andra människors. Längtan efter ett gott liv finns i botten hos alla. Men en person i hemlöshet har upplevt så många misslyckanden att de även inför ett vänligt stödsamtal kan vara rädda eller skuldtyngda.

− Men får man vänlighet, kärlek och "förtroende i förskott", som vi säger, så växer man. Så är det för alla. Ingen vill i grunden vara hemlös, i missbruk eller psykisk ohälsa, säger hon med fast blick.

Hon understryker hur tacksam hon är över att få möta människorna på akutboendet och hur mycket gott de bidrar med.

− De har så fina personligheter, kunskaper och förmågor som jag tycker att den här världen behöver, säger hon och ser berörd ut.

Utsattheten har förändrats under de år Sofia arbetat socialt. Numera har många personer i hemlöshet en psykisk ohälsa i botten som de ofta självmedicinerar med ett blandmissbruk.

Flera av gästerna kan ha haft ett gott liv med lön och bostad, där en brustenhet i livet och yttre omständigheter gjort att det gått illa. Andra tog sin första ”sil” som 14-åring eller liknande.

En av männen på boendet vankar fram och tillbaka på ett allt oroligare sätt. Armarna fäktar och han talar som i försvar mot någon eller några som vi andra inte ser.

− Ja, nu är det sämre med honom. Vi får troligtvis ringa ambulans snart så att han kan köras in till sjukhuset, säger Sofia bekymrat och medger att det kan vara en svår avvägning huruvida akutboendet klarar att behålla en person, eller om det skapar för stor oro hos de andra gästerna. Ibland måste männen köras till avgiftning eller läggas in för andra skador eller sjukdomar.

− Vi har bra och tät kontakt med såväl Polisen, sjukvården och Socialtjänsten kring detta, säger hon och ser bort mot personalen som diskuterar hur de ska göra med den orolige.

Den kristna människosynen är grundläggande på akutboendet, som drivits av Frälsningsarmén sedan vintern 1989. Oavsett vad man gjort i livet, var man kommer ifrån och vad som skett med en förtjänar man att mötas med respekt. Människan är en avbild av Gud och har något gudomligt nedlagt i sig.

− Och för oss finns inga omöjliga fall, säger Sofia med eftertryck. Varje dag möter vi människor med enorma behov och med så mycket svårt i bagaget. Då gäller det att bygga på deras styrka så att de kan växa.

Sofia Fållsten betonar att hon hyllar personalen som hela tiden väljer att inte ge upp för det som ser hopplöst ut. I nuläget finns inga volontärer, men hon hoppas att det kan utvecklas. Att arbeta nära personer i hemlöshet eller annan utsatthet ger perspektiv på vad som är viktigt i livet. Och det hindrar en från självgodhet när man förstår att alla faktiskt kan drabbas.

− Jag brinner för möten över gränser – när man blandar åldrar, livserfarenheter, friska och sjuka kan den som är i utsatthet få hjälp att lyfta sig. I botten är vi alla människor i behov att ta emot och ge stöd. Det tror jag är läkande för alla.


Carina Tyskbo