Hedersvåld – en komplex fråga

 
Hedersvåld – en komplex frågaRúna í Baianstovu är lektor i socialt arbete vid Örebro universitet och har forskat kring hedersvåld. Foto: Örebro universitet. Hedersvåld är ett omtvistat ämne som ofta väcker starka känslor i debatten. Det finns både fördomar och okunskap och samtidigt har många starka åsikter om vad det innebär och vilka som är förövarna. Rúna í Baianstovu är lektor i socialt arbete vid Örebro universitet och har forskat samt gett ut en bok i ämnet.

I sin bok ”Heder Hedersrelaterat våld, förtryck och socialt arbete” vill forskaren Rúna í Baianstovu ge en nyanserad bild av hedersrelaterat våld och bena upp begreppen och beskriva hur samhället skulle kunna hantera frågan och dess konsekvenser.

Vad är hedersrelaterat våld?

– Det finns olika uppfattningar om hedersrelaterat våld i Sverige och de ser olika ut. Det finns tyvärr en pågående kamp mellan dessa, säger Rúna í Baianstovu om det svåra ämne som hon forskar inom.

I boken beskriver hon att det finns de som anser att det bara handlar om kultur, något invandrarna har med sig från sina hemländer och som man då måste reglera på något sätt.

– De som har den här åsikten anser att eftersom det sitter i kulturen – i folkgruppen – har dessa människor svårt att förändra sig.

De som framhåller den aspekten är också fokuserade på religion och framför allt islam, och att det är ett redskap för att kontrollera kvinnans sexualitet.

– Att blanda ihop heder och kultur blir lite fel, då kommer man att tro att allt våld som sker i familjer där kvinnor bär slöja är hedersrelaterat. Men så är det inte, säger Baianstovu. Det finns muslimer som praktiserar hedersförtryck, men alla som gör det är inte muslimer. Långtifrån.

Hon menar att hedersrelaterat våld och förtryck är mer grundläggande än religion, att det är ett tankesätt och ett sätt att leva på som är mycket äldre än både islam och kristendom.

– Det är ett levnadssätt som finns i liknande varianter i många snarlika grupper, oberoende av religion.

I ursprungsformen av hederskulturen handlar det om grupper som är självförsörjande – alltså etniska grupper, klaner och stammar som är helt beroende av varandra för sin överlevnad. Hedersrelaterat våld och förtryck förekommer bland muslimer, men alla som utövar det är inte muslimer. Det förekommer i andra grupper också. Och långt ifrån alla muslimer står bakom hedersförtrycket.

– När vi gjorde ”Storstadsutredningen” och intervjuade enskilda utsatta personer hade några av dem muslimsk bakgrund, andra kristen och återigen andra kom från andra minoritetsbakgrunder. Så det förekommer inom väldigt många olika sammanhang, säger hon

Är det också en klassfråga?

– När man gör det antagandet protesterar många och säger: ”Titta på prinsarna i Saudiarabien, de har också en form av hederskultur.” Det är inte mängden av materiella egendomar som bestämmer hur hedersnormer utvecklas utan det handlar om graden av kontakt med andra grupper.

Enligt Baianstovu rör det sig om inneslutning – om introverta grupper. Den kan ha sin grund i fattigdom eller i att man är kung.

Hon förklarar att intervjumaterialet som hon samlade in i samband med forskningen har sett att de föräldrar som är välutbildade och på ett självklart sätt har brutit med de gamla traditionerna, rest mycket och umgåtts med många olika typer människor, de har ofta mer kosmopolitiska och demokratiska värderingar än de som saknar utbildning.

– Mobiliteten, strukturomvandlingar och de möjligheter som finns spelar alltså in.

Om möjligheten att försörja sig saknas så att beroende av släkt och ursprungsgrupp vidmakthålls, bevaras också de här normerna i högre grad. Orsakerna kan vara flera, ett exempel är krig, och i kombination med att du tillhör en statslös minoritet finns det krav att du ska hålla dig nära din släkt för att den inte ska försvinna och upphöra.

– Tittar vi på hedersnormerna hos dem som kommer till myndigheters kännedom i Sverige i socialtjänsten med mera är det ofta även förbundet med arbetslöshet och segregation – vilket är en form av inneslutning.

Når vi pratar om de här frågorna är det ofta kvinnans utsatthet som är i centrum. Men i viss grad är även männen drabbade. I de sammanhang där hederskulturen finns lever de i ett hierarkiskt system. Det är alltså en vertikal maktordning med någon i toppen och därefter kommer andra personer under och de som är i botten har minst att säga till om.

– I ett sådant system förtrycker man varandra på olika sätt i olika situationer, och mer eller mindre alla lider på något sätt, inte bara kvinnorna, förklarar Baianstovu.

Hedern bygger på att man måste visa sin status hela tiden, och den påverkas av allas uppförande.

– Det är ett enormt pressat liv för alla, oberoende av ålder och kön. Men det blir påtagligt att man har olika handlingsutrymme beroende på var i hierarkin som man befinner sig, och att kvinnorna är hårdare drabbade än männen.

För socialarbetaren kan det bli extra svårt att arbeta i situationer där de misstänker att det förekommer hedersrelaterat våld. I sin bok beskriver Rúna í Baianstovu att det i det här sammanhanget finns två risksituationer. ”Den ena är att människor utsätts för hedersrelaterat våld, den andra att ett fördomsfullt agerande från myndigheternas sida kan få människorna att känna sig bemötta på ett fördomsfullt sätt.”

Är socialarbetarna rädda för att bli sedda som rasister när de arbetar med de här situationerna?

– Det är klar att det är svårt, det är en infekterad fråga. De är inte bara rädda för att bli klassade som rasister av andra, de är rädda för att vara rasister. De vill inte agera orättvist mot en person på grund av fördomar – eller för att de inte kan se klart eftersom det här är så komplicerat.

I materialet som Rúna í Baianstovu grundar sin bok på gjorde hon en fallstudie på ett socialkontor där man pratar om den faran. De säger: ”den risken får vi ta”. De menar att det är bättre att agera utifrån att det är en riktig hederssituation en gång för mycket än en gång för lite. Det går inte att gå tillbaka och reparera skadan om barnet far illa och de inte har handlat på rätt sätt.

Arbetets form i socialtjänsten är också komplicerat eftersom det i så hög grad är personberoende och de har så lite tid och utrymme att prata med sina klienter. Arbetet blir avhängigt att en manual är tillräckligt bra.

– Att hantera hedersrelaterat våld och förtryck, vara tillräckligt skicklig för att kunna förstå att ge rätt skydd i den situationen är jättekrävande. Det kräver specialkunskap inom alla former av våld i olika kontexter. Kan man inte våldsfrågor i allmänhet är det svårt att se gränserna mellan olika våldstyper.

Det kan alltså vara svårt att avgöra om våld och som förekommer i vissa grupper är hedersrelaterat eller inte.

Men spelar det roll? Om det förekommer våld är väl huvudsaken att den som är utsatt får hjälp?

– Det är en knepig fråga, men ja, det spelar roll. När det förekommer hedersrelaterat våld och förtryck handlar det om ett kollektivt sanktionerat våld. Det är en situation där den som är utsatt inte har någonstans att gå. Alla som står den nära är med i det här systemet, och då behövs en annan typ av skydd.

Man får dock inte glömma att det kan finnas andra grupper som kan ha behov av samma typ av skydd. Det är personer som lever i familjer med förövare som har stor våldskapacitet och ingår i ett kriminellt nätverk som också har det.

Enligt Rúna í Baianstovu blir socialtjänsten i alltför hög grad misskrediterad i den allmänna debatten där de ofta beskylls för att inte göra tillräckligt mycket för de som utsätts av hedersrelaterat våld och förtryck.

– Men tittar man på vad socialtjänsten gör, så vitt jag kan se, tar de den här typen av utsatthet på allvar, men jag ser också konkreta exempel på att det ofta går fel.  

Under intervjun pratar vi om problematiken att det är de fall som inte lyckats vi läser om i media, men alla fall där socialtjänsten har gjort ett bra arbete förblir dolda. Många gånger är det svårt att lyfta fram dem eftersom de som utsatts måste förbli anonyma.

En annan svårighet som socialtjänsten ställs inför när de möter sina klienter är att veta vad som är sant och vad som inte är sant.

– Du får aldrig en enhetlig berättelse från hela nätverket, utan du kommer att få höra många olika historier med motsägelser.

Det kan också vara svårt att få de unga kvinnorna att känna tillit för socialtjänsten. Att öppna upp för en ny person blir en krock mot deras grundläggande värderingar som säger att allt ska stanna inom familjen.

– När socialtjänsten lyckas och kan göra ett bra arbete, är när de och den utsatta får en bra kontakt och den känner sig trygg.

Rúna í Baianstovu hänvisar till ett fall som hon har varit i kontakt med. Flickan säger att det avgörande för henne var att socialtjänsten trodde på henne och gjorde specifika lösningar som just hon behövde i sin situation.

Hur är det med dem som jobbar med de här frågorna? Upplever de att det finns en hotbild kring dem?

– Jag har aldrig hört socialarbetare själva prata om det, så det är inget som jag uppfattar som överhängande. Men det är heller inget som jag har fördjupat mig i under min forskning, säger Rúna í Baianstovu avslutningsvis.


Åsa Larsson