Framgångsrikt nätverk för recovery i Göteborg

 
Framgångsrikt nätverk för recovery i GöteborgMusikprojektet i Linneakyrkan inledde Recoverymässan. Kören är öppen för alla, men många av medlemmarna har erfarenhet av utanförskap. Hopp och framtidstro präglade Recoverymässan som nyligen anordnades i Göteborg.– Tillsammans är vi starka. Recovery är möjlig och det vill vi fira, säger Linda Nilsson, utvecklingsledare på Social resursförvaltning.

Recoverymässan är ett samarbete mellan stadsdelsförvaltningen Majorna-Linné och Social resursförvaltning ihop med ett 20-tal föreningar, aktörer och organisationer i Göteborg. Alla jobbar de med att stödja människors strävan att ta sig ur ett beroende och bibehålla en drogfri livsstil.

– Vi vill visa upp den enorma mångfald av bra verksamheter som finns i staden. Recovery händer varje dag. Men det räcker inte med att bli drogfri; man måste hitta sin plats i livet också. Det är en process där allt måste ske parallellt. När är en människa redo för sysselsättning? Det varierar mellan en timme och två år! Därför måste vi se till individens styrkor och resurser och skapa individuella lösningar med målsättning att människan ska bli delaktig i samhället, säger Linda Nilsson.

I stället för att fokusera på ett område i taget, bygger recoverymodellen på att arbeta samordnat med behandling, boende, sysselsättning, fritid och sociala strukturer. De ideella krafterna fyller här en viktig funktion. I Göteborg finns ett stort nätverk, som på olika sätt jobbar med recovery.

– Människors väg ur missbruk ser olika ut. En organisation passar inte för alla, men tillsammans erbjuder de ett smörgåsbord. Genom att planera och genomföra den här mässan, har folk lärt känna varandra och nätverket har växt samman. Kamratstöd är ett bra komplement till den traditionella behandlingen och kan ibland till och med ersätta den, säger Linda Nilsson.

Recoverymässan innehöll musik, teater, yoga, föreläsningar och personliga berättelser. En av de yngsta deltagarna var 29-åriga Sofie Nehvonen, tränare i Gatans lag, dit alla som lever eller har levt i utanförskap är välkomna.

– Jag hoppas att människor som behöver oss hittar oss här, säger hon, och tillägger att hon också kan lotsa dem vidare till andra föreningar på mässan.

Som 16-åring testade Sofie amfetamin på en fest och fastnade direkt. Två år senare började hon injicera drogen.

– Sedan gick det snabbt utför. 2015 nådde jag botten. Jag kände att nu orkade jag inte mer. Knarket bet inte längre och jag hade tappat hoppet om livet.

Sofie ringde sin socialsekreterare som sa att ”det här samtalet har jag väntat på”.

– Hon var grym! En vecka senare hade hon fixat en plats åt mig på ett 12-stegshem. Jag hade tur som blev uppfångad direkt, för perioden då missbrukaren är motiverad är inte lång.

När Sofie kom ut från behandlingshemmet ”stängde hon dörren till sitt gamla liv” och blev ganska isolerad. Eftersom hennes pojkvän spelade i Gatans lag, bestämde sig Sofie för att hänga med på träningen.

– De såg ut att ha roligt. Jag fastnade för fotbollen trots att jag aldrig spelat tidigare, för där fanns en gemenskap som jag behövde. Att praktisera en lagsport kräver mycket tillit och acceptans. Varje spelare behövs. Det är jättehäftigt!

Numera är Sofie en av damlagets två tränare. Hon vet vad spelarna går igenom och kan dela med sig av sina erfarenheter. I augusti har hon varit drogfri i fyra år. Hon läser in gymnasiet på komvux och har just fått sin första lägenhet.

– Det är fräckt! Ibland måste jag nypa mig i armen, säger hon.

Markus Carlsson, som representerar KRIS, (Kriminellas Revansch I Samhället) har levt med missbruk, kriminalitet och hemlöshet under många år.

– KRIS har räddat mitt liv, säger han. Alla hade gett upp hoppet om mig när jag kom dit. Jag var den skitiga pundaren, som levde på samhällets botten.

Han beskriver KRIS som en stor fritidsgård för vuxna, där man kan äta frukost och lunch, delta i studiecirklar och KBT-samtal eller bara prata lite.

– Det är viktigt att klippa alla gamla band och få riktiga vänner. Och det får du på KRIS, säger han.

Markus började missbruka redan som 14-åring.

– Jag såg upp till de stora starka killarna och ville själv bli sedd. Det blev jag med amfetaminet. Jag mådde så bra och var inte rädd för någon eller något.

Efter att Markus börjat injicera hade han ”totalt fokus på droger” i flera år fram till att han blev pappa.

– Då slutade jag. Men jag gjorde för min sons skull och inte för min egen, säger han som förklaring till att det inte höll.

Under en period bytte han narkotikan mot alkohol, men det gick lika illa. Markus ställde stora krav på socialtjänsten, men ville samtidigt inte sluta missbruka. När han 2010 just hade avtjänat tre månaders fängelsestraff hämtade KRIS honom vid grinden.

– De hade köpt kläder åt mig och bjöd på tårta. Jag visste inte vad KRIS stod för då och trodde bara att de ville ha något tillbaka, säger Markus, som var van vid tjänster och gentjänster i ”knarkarvärlden”.

Vändpunkten kom i stället 2015, när Markus blev allvarligt sjuk i leversvikt.

– Läkaren sa till mig att jag höll på att dö, men jag var inte redo. Där och då kände jag att jag verkligen ville leva. Plötsligt lade jag märke till varenda soluppgång och hörde fågelkvitter jag aldrig tänkt på förut. Jag uppskattade till och med att det regnade!

Nu var Markus motiverad för behandling. Han började gå på NA-möten och gav KRIS en chans till; något han inte ångrat.

– I dag föreläser jag på skolor, alltifrån mellanstadiet upp till Polishögskolan. Jag har fått nya vänner och tar en dag i taget. Om jag lägger mig drogfri, så vaknar jag drogfri, säger Markus.

Mija Andersson är aktiv i RFHL (Riksförbundet för hjälp åt läkemedels och narkotikabrukare) samt Kamratföreningen 26/3; en förening bildad av några interner som tröttnat på anstaltsvistelser och missbruk. Dessutom är hon volontär på Café Trappanér; ett nattöppet kafé för hemlösa och socialt utsatta i Göteborg.

Efter tre decennier av missbruk har Mija nu varit drogfri i drygt sex år. När hon muckade för sista gången, fick hon rådet att skriva en bok om sitt liv.

– Först tänkte jag ”vem vill läsa en knarkares dagbok”? Men samtidigt, om jag med mitt tunga bagage kunde ta mig ur missbruket, så kan alla. För jag var körd, säger hon.

Det tog fem år att skriva boken ”Mija stavas med j” och det gjorde ont. Mija var tvungen att minnas sådant som hon förträngt. Många tankar och känslor om vad hon ”sumpat i livet” till förmån för knarket, kom upp till ytan.

– Förlorad kontakt med familjen och sorg över att ha missat barnens uppväxt; det är sådant jag aldrig gottgöra. Men att skriva var som balsam för själen.

När hon läser ett stycke ur boken, som hon hoppas få utgiven snart, tystnar sorlet i salen. Sedan bryter applåderna loss. På frågan om varför boken fått titeln ”Mija stavas med j”, svarar Mija att hon vill markera att hon startat på nytt. (Tidigare stavade hon sitt namn utan j.)

– Men jag skulle inte vilja vara utan mina erfarenheter, trots allt svårt jag gått igenom. De har format mig till den jag är i dag och gör det möjligt att hjälpa andra som saknar stöd, säger hon.

Hon tycker att Recoverymässan är ett bra tillfälle att informera om de frivilliga krafterna.

– RFHL har möjlighet att ge de verktyg som behövs för att bryta ett missbruk och behålla sin drogfrihet. Här kan de som behöver hjälp, bearbeta sina demoner och hitta gemenskap med oss likasinnade, som kommit en bit längre på väg, säger Mija.


Ingemo Orstadius

Taggar

Reportage Beroende