Bostad först gav Ann-Kristin Sörensen en nytt liv

 
Bostad först gav Ann-Kristin Sörensen en nytt livAnn-Kristin Sörensen med dottern Tina. Foto: Åsa Larsson. Ann-Kristin Sörensen levde som hemlös och missbrukare i 18 år. Bostad först blev hennes räddning. Tack vare att hon fick egen lägenhet kunde hon ta sig ur drogmissbruket och börja jobba och leva ett vanligt Svenssonliv.

– Jag föddes in i socialförvaltningen. Min mamma var trasig och jobbade inte och jag bodde hos mina morföräldrar tills jag var 12 år, fick fosterhemsplacering, flyttade tillbaka till mamma igen, men rymde därifrån hem till kompisar.

Så där höll det på och när hon var 16 år kom dottern Tina. Tre år senare drack hon av misstag från någon annans glas på en fest.

– Jag blev blixtförälskad.

Det fanns amfetamin i drinken och hon var fast. I början använde hon det bara som partydrog, tog väldigt lite på helgerna och i övrigt fungerade livet normalt. Men ju längre hon höll på, desto oftare tog hon drogen och i allt högre doser. Så småningom gick i stort sett alla pengar åt till amfetamin och till slut klarade hon inte längre av att betala hyran.

– Man kan säga att jag knarkade bort det mesta i mitt liv – utom min dotter, säger hon.

2001 blev Ann-Kristin av med sin bostad och bodde först hos kompisar. Efter ett tag tog vännernas tålamod slut och Ann-Kristin började sova utomhus eller i källarförråd. Det fungerade eftersom Tina hade haft en stödfamilj sedan hon var tre år gammal, där hon tidvis kunde bo. Men ibland rymde dottern för att hon ville vara med sin mamma.

– När Tina var med mig sov vi aldrig utomhus. Då kunde vi bo i källarförråd. Trots att jag har missbrukat har jag ständigt satt min dotter främst. Hon var alltid hel och ren och kom iväg till dagis på dagarna.

Mor och dotter har än i dag en god relation. Innan intervjun är över dyker Tina upp för att hämta och köra sin mamma till jobbet. Dottern är i dag 28 år och tycker inte att hon har haft en särskild tuff barndom.

2012 kom vändningen. Då fick mor och dotter kontakt med Bostad först. Det första mötet blev omvälvande.

– Vi blev kallade till en intervju tack vare att min socialhandläggare hade skickat en bostadsremiss till Bostad först. Vi satt där och pratade om allt möjligt, och de nämnde inte ordet missbruk en enda gång, fast jag var hög som ett hyreshus, säger Ann-Kristin och ler vid tanke på att hon naivt nog trodde att det inte märktes att hon var påverkad.

– Efter intervjun blir jag totalt golvad av min boendestödjare. Hon gav mig en ”var rädd om dig-kram”. Jag tror att det var hennes sätt att visa att hon var på riktigt och fanns där för mig. Den kramen sitter i ännu. Fatima Stjärnkvist, heter hon, tillägger Ann-Kristin och ser rörd ut.

En vecka senare fick hon skriva kontrakt på en egen lägenhet.

– Det var omtumlande och overkligt.

Ann-Kristin hade sedan barnsben sett socialtjänsten som ”stora stygga vargen”, som någon som skulle komma och ta hennes barn och nekade henne pengar.

– Och här kommer de och ger mig ett förstahandskontrakt utan några krav. Det var jättekonstigt, förklarar hon tacksamt.

Efter två och ett halvt år kunde hon sluta med drogerna.

– Jag sa aldrig till någon att jag skulle sluta, inte ens till mig själv. Men en morgon när jag vaknade kände jag att jag inte pallade. Och jag pallade inte nästa dag heller. Nu har det gått en massa år, så nu säger jag att jag har slutat.

Nu har hon varit drogfri i ungefär fem år och har jobb. Till att börja med hade hon en OSA-anställning (skyddat arbete hos en offentlig arbetsgivare) på Bostad först och i dag är hon på ett boende för aktiva missbrukare. Enligt Ann-Kristin var Bostad först enda möjligheten för henne att förändra sitt liv

– Som så många andra missbrukare var jag trotsig – vi är värre än tonåringar, säger hon och skrattar. Jag hade inte gett något annat en chans.

Hon förklarar att kravet på att bli drogfri gjorde att hon inte sökte hjälp via andra bostadsprogram. Bostad först gjorde det också möjligt för henne att bo ihop med sin dotter, vilket var viktigt.

– Men jag hade aldrig klarat av det utan stödet, tillägger hon och berättar om svårigheterna med att börja leva normalt efter att under en lång period ha levt utanför samhället.

Har man bott på en parkbänk i åtta år tar det tid att komma in i det vanliga Svensson-livet. Man kommer bort från grundläggande rutiner som att laga mat, diska och tvätta. En sådan sak som att tömma brevlådan kändes oöverstigligt eftersom den tidigare mest hade innehållit otrevliga kuvert.

– I stödet fick jag någon som höll mig i handen när jag gick till tandläkaren. Någon som hjälpte mig när jag skulle ringa jobbiga samtal och som alltid fanns i min ringhörna när jag pratade med myndigheter, fortsätter hon.

– En liten mening i början när jag träffade min boendestödjare som sa: ”Nu är det du som är chef och det är du som talar om för mig vad jag ska göra.” var väldigt omtumlande. Det hade aldrig tidigare hänt att någon från socialtjänsten sagt så till mig.

Det sägs att stödet är livslångt. Dessutom finns en 24-timmarsjour dit man kan ringa när som helst på dygnet, alla dagar i veckan.

– Bara vetskapen om att detta fanns så länge som jag behövde var en stor trygghet för mig.

I dag mår Ann-Kristin jättebra. Hon håller på att ta körkort och har börjat på socialpedagogutbildningen. När det är färdigt tänker hon söka jobb på Bostad först.

– Jag får nypa mig i armen minst en gång i veckan, för det här är overkligt. Och det har hänt så fort. Från att inte veta alls vad jag ska bli när jag blir stor – om jag ens ska bli stor – till där jag är i dag. Den känslan är svår att beskriva, säger hon innan hon får skjuts av dottern till jobbet.


Åsa Larsson