Bostad först – ett eget hem utan orealistiska krav

 
Många som lever i hemlöshet har svårt att ta sig tillbaka in på bostadsmarknaden och ett mer ordnat liv. För att få chans till ett permanent boende krävs ofta att individen först slutar med droger, går i behandling eller uppfyller andra krav. Bostad först vänder på saken. Man får en bostad först. Modellen bygger på eget ansvar och stöd i form av coaching och 8 av 10 lyckas att ta sig ur hemlösheten.

Bostad först utvecklades på 1990-talet i New York och etablerades i Sverige för ungefär tio år sedan med stöd från Socialhögskolan vid Lunds universitet. Det är en modell som ger människor i hemlöshet med någon form av stödbehov en möjlighet till permanent boende i egen lägenhet.

– Modellen utgår från det som står i regeringsformen om att det allmänna ska trygga allas rätt till arbete, hälso- och sjukvård samt bostad. Det är en mänsklig rättighet att ha någonstans att bo, säger Jan Ström anställd som, projektledare i Göteborg för Sveriges Stadsmissioners projekt Avskaffa hemlösheten med Bostad först.

Han menar att innan man på allvar kan börja jobba med sina drömmar och personliga utmaningar, behöver man ha ett fast och tryggt ställe att bo på. Först då kan en människa själv ta makten över sitt liv.

– Så Bostad först-modellen erbjuder de personer som är i akut behov av någonstans att bo en ovillkorad bostad. Det betyder att det enda som krävs för att de ska få behålla den är att de följer hyreslagen – det vill säga betalar hyran, inte stör grannarna och sköter bostaden i allmänhet. Men det är också tänkt att personen ska ta emot stöd.

Modellen vänder upp och ned på det system som de flesta kommuner använder sig av i dag, det vill säga den så kallade ”Boendetrappan”. Enligt den får den hemlöse kvalificera sig till ett eget boende genom att börja med natthärbärgen och olika korttidsboenden och därefter ta sig uppåt i boendehierarkin med så kallade försökslägenheter, referensboende och liknande.

– Om personen i hemlöshet klarar av att uppföra sig enligt de regler som finns, som exempelvis att inte vara påverkad, kan den kanske komma vidare till något kollektivboende och långt där uppe finns en chans till ett eget hem.

Boendetrappan har dock visat sig fungera dåligt. Den snarare stjälper än hjälper den bostadslöse. Folk trillar ned från de olika stegen och når sällan det ultimata behovet – alltså att få någonstans att bo där de kan känna sig trygga och bygga upp någonting nytt.

– Att börja med att försöka bli drogfri när alla andra i ett kollektivt boende har samma problematik kan vara svårt. Om det dessutom finns en osäkerhet ifall ens saker finns kvar efter att man på dagen har gått ut från natthärbärget, kan det bli övermäktigt att klara av att sluta med drogerna, förklarar Jan Ström.

Med Bostad först får individen i hemlöshet en lägenhet utan krav på drogfrihet eller att de ska gå i terapi samt söka jobb det första de gör.

– Det är inte bara människor i hemlöshet som super till på helgen. Det händer att andra gör det i sina lägenheter och får bo kvar utan att någon bryr sig om vad de gör, givet att de sköter sig.

Bostad först handlar om att inte kräva saker. Socialarbetarens roll blir i stället att bygga en tillitsfull relation till personen som ska börja sin resa att försöka ta sig ur hemlösheten.

– Vi kallar det den ”terapeutiska alliansen”, vilken ska fungera åt båda håll. Det ska finnas ett förtroende för den boende. Samtidigt måste han eller hon våga prata med sin stödperson om sin problematik ifall denne skulle behöva stöd vid ett eventuellt återfall med drogerna – utan att riskera att förlora sin bostad.

Stödet från Bostad först är anpassat till varje person och bygger på att individen själv är med och skapar sina mål, framtidsplaner och söker eventuell behandling för missbruk och/eller psykisk ohälsa.

– Och modellen fungerar. Både svensk och internationell forskning visar att cirka 80 procent av dem som får bostad och stöd genom Bostad först klarar att bo kvar i sina lägenheter över tid. Men det är viktigt att man följer modellens åtta grundläggande principer för att det ska fungera, avslutar Jan Ström.


Åsa Larsson