Alla människor har samma känslor

 
Alla människor har samma känslorNiklas Möller är psykolog och verksamhetsansvarig för Röda Korsets behandlingscenter för krigsskadade och torterade i Uppsala. Foto: Henrik Fitinghoff. Ett trauma, en förlust eller stor sorg känns exakt likadant oavsett var vi kommer ifrån, vilken mat vi äter, kläder vi bär eller språk vi talar. Samma sak med ångest, otrygghet, rädsla. Utifrån denna ganska självklara sanning arbetar Röda Korset med krigsskadade och torterade människor som kommit till Sverige.

Röda korset är förmodligen en av världens mest kända organisationer. Sedan bildandet 1863 har dess medarbetare funnits i oroshärdar och katastrofområden runt om i världen för att göra en humanitär insats. Men, arbetar de verkligen i Sverige också? Vad skulle de kunna göra här, i vårt välutvecklade land? 

Sedan mitten av 80-talet driver Röda korset behandlingscenter runt om i landet med utgångspunkt från organisationens humanitära grundprincip att alla, oavsett identitet eller status (som flykting, papperslös, asylsökande och så vidare), ska ha möjlighet att få hjälp. 

Niklas Möller är psykolog och har sedan tio år tillbaka arbetat på Röda Korsets behandlingscenter för krigsskadade och torterade i Uppsala, där han också sedan två år tillbaka är verksamhetsansvarig. 

Jag hörde honom första gången berätta om sitt arbete under ett kort föredrag och det fanns något i hans berättelse som verkligen berörde. Ett perspektiv som handlade om allmänmänskliga behov och hur vi ibland har svårt att se dem eller bemöta dem. 

Nu träffas vi igen på hans kontor och mottagningsrum i deras lokaler i Uppsala. Här finns ett litet skrivbord och strax intill en karta över Mellersta Östern. På kartan blir det väldigt tydligt hur Syrien ligger inklämt mellan olika politiska särintressen och varför det blir så viktigt att ha kontroll över det området.

I ett hörn med stora fönster står tre fåtöljer, ungefär som hos vilken psykolog som helst, men här är också tanken att en tolk kan behöva sitta. Vi slår oss ner i fåtöljerna och Niklas berättar om sitt arbete. 

– Man skulle kunna beskriva vårt arbete som att vi hamnar mitt emellan primärvården och specialistvården i form av psykiatrin. De här människorna med trauman från krig, fängelser, tortyr, sexuella övergrepp eller något som hänt på vägen till Sverige, upplevs ofta som för komplicerade för primärvården att hantera och för ”friska” för psykiatrin, och då kan vi erbjuda hjälp, berättar Niklas Möller.

Målgruppen är människor som direkt eller indirekt traumatiserats till följd av väpnad konflikt, förföljelse, tortyr eller våld längs flyktvägarna till Sverige. De får också remisser på personer med andra traumatiska erfarenheter som till exempel våld i nära relationer eller trafficking men dessa hamnar tyvärr utanför Röda Korsets målgrupp.

Utifrån behov jobbar olika center med olika åldersgrupper, här i Uppsala handlar det dock om hela spannet, för tillfället från fyra år och upp till 70.

Röda Korsets behandlingscenter i Uppsala erbjuder i första hand samtal med psykologer och arbete med sjukgymnaster. Dels eftersom ett trauma ofta leder psykosomatiska symptom, men också för att många varit utsatta för tortyr och behöver hjälp för att tillfriskna från olika skador.

– Vanligaste vägen in för barn under 13 år är att föräldrarna är patienter här, är de äldre handlar det oftast om ensamkommande barn, säger han. 

I Uppsala jobbar man också tillsammans med Röda Korsets lokala krets med en barngrupp som träffas regelbundet, samtidigt som centret träffar deras föräldrar i en annan grupp i rummet bredvid, och samtalar om hur de som familj ska kunna hantera sina upplevelser på bästa sätt. 

– Vi märker ofta hur både barn och vuxna försöker skydda varandra och säger "nej, men det kan jag inte prata om, då kanske min familj blir ledsna", berättar Niklas Möller.

Deras uppgift blir därmed att vara ett stöd för både barnen och föräldrarna för att kunna berätta, och sätta ord på de upplevelser och känslor de haft. I dagsläget är det övervägande människor från Afghanistan och Syrien som kommer till behandlingscentret, vilket är logiskt med tanke på hur flyktingsituationen sett ut de senaste åren.

– Men vi kan också få in människor som flydde från Jugoslavien-kriget för 25 år sedan, men som först nu fått en posttraumatisk reaktion, säger Niklas Möller.

Men vad är det som gör att Sveriges sjukvård saknar egen kompetens för att hantera krigsskadade och torterade människor?

– Kompetensen finns på vissa orter i Sverige, men generellt tror vi att det beror på att man inom vården upplever att man inte har tillräckligt kulturell förståelse och kunskap för att kunna hantera människor från exempelvis Syrien, vilket egentligen blir lite konstigt. När jag träffar mina patienter pratar vi väldigt lite om deras kultur, eller vilket ord de använder för att beskriva ångest. Det finns ingen skillnad i reaktion mellan en svensk och en syrier på att se sin pappa bli avrättad, eller att tvingas fly hals över huvud, säger Niklas Möller.

– När vi diskuterar de här patienterna utifrån härkomst och kulturell tillhörighet riskerar vi att avhumanisera dem som grupp. Det är viktigt att utgå ifrån att vi alla är människor, att vi dela vår uppsättning känslor, och att våra reaktioner på olika former av våld och påfrestningar är generellt mänskliga. Idag heter svenskar Mohammed, Amir, Diego och så vidare. Jag upplever att vården alltför ofta handlar om härkomst, inte klinisk diagnos, och det är oroande, fortsätter han.

Niklas Möller har tillsammans med Isabel Petrini och Ulf Gustavsson skrivit boken "Krig, tortyr och flykt", som vänder sig till alla som i sin yrkesroll möter människor som upplevt detta. En av poängerna i boken är just att det går att bemöta alla människor, oavsett kultur och ursprung.

– Kulturfrågan är superviktig, för alla människor behöver en identitet, men ett sånt här möte mellan fyra ögon blir mer intimt och då blir också mycket av det yttre mindre viktigt, säger han.

– Och i mitt arbete är det egentligen ganska självklart. Vi har flera olika metoder och terapier för att arbeta med trauman, och dessa fungerar alldeles utmärkt oavsett kulturell bakgrund, fortsätter Niklas Möller.

En annan grupp som kommer till Röda Korsets behandlingscenter är ensamkommande flyktingbarn.

– Det här är en grupp med många vuxna kring sig, både i skolan och på hvb-hemmen, som kan uppmuntra dem att söka hjälp och det är jättebra, säger Niklas Möller.

Utifrån sitt tioåriga perspektiv som psykolog hos Röda Korset ser han dock hur situationen för dessa ungdomar har förändrats. Fram till för några år sedan omfattades de av Dublin-förordningen, som innebar att om de skulle utvisas till första ankomstland för asylprövning vilket gjorde att de tvingades gömma sig. Nu ska de utvisas till Afghanistan, förutom att samhällsdebatten är mycket hårdare. .

– Det här är unga människor vars hela liv har satts på paus. När vi får höra vad de fått utstå och hur de har kämpat för att ta sig hit så tänker åtminstone jag på den drivkraft dessa ungdomar besitter och vilken resurs de skulle kunna vara för samhället, säger Niklas Möller.

– Det finns något oerhört sorgligt i allt detta, dels hur det drabbar unga människor, dels hur samhällsklimatet hårdnat. De märker ju också hur det talas om dem och hur de inte är välkomna, det ger inga bättre förutsättningar för att må bra, fortsätter han.

Han berättar också om skillnaden mellan om vi exempelvis råkar ut för en svår bilolycka, och hur de trauman som ser ut hos de människor som Röda Korset möter. Hur det oftast handlar om en lång rad ackumulerade trauman med högre symptombelastning.

– Toleransfönstret för att prata om vad som hänt kan ibland vara oerhört litet. Den fortsatt otrygga situation som många befinner sig i, utan permanent uppehållstillstånd och kanske mitt i en asylprocess gör det också ännu svårare, säger Niklas Möller.

Och det är heller inte lätt alla gånger att möta dessa människor och höra deras historier. Värst tycker Niklas Möller att det är att möta någon som fått sitt sista avslag och bara väntar på att bli utvisad.

– I det läget får vi försöka hitta olika färdigheter att hantera livssituationen och i de fall det är möjligt hitta sammanhang med kvaliteter exempelvis ett socialt umgänge, träning eller något annat. Men även om det är tufft för oss psykologer, så ingår kontinuerlig handledning i vårt arbete. Jag tänker på alla de som möter dessa människor men kanske inte har möjlighet att prata med någon om det. Det måste vara tufft, säger Niklas Möller.

– Förhoppningsvis går vi inte sönder, utan lär oss att hantera vårt arbete ännu bättre. Risken är hela tiden att vi blir under- eller överengagerade och för att undvika det så är alltid dörrarna öppna oss medarbetare emellan, säger han.

Röda Korset erbjuder också kuratorer, för mer praktisk hjälp, och juridisk rådgivning i asylprocesser och annat. Man anordnar också utbildningar för omsorgspersoner, exempelvis gode män.

Kort sagt är Röda Korset en viktig pusselbit i det svenska asylmottagandet, en pusselbit som bygger på ideellt arbete samt bidrag från kommuner, landsting, stat, fonder och Röda Korset centralt för kostnader och de som är avlönade.

– Det är viktigt för vårt uppdrag att vi är oberoende, vilket den här finansieringsmodellen också garanterar, säger Niklas Möller.

– Det vi däremot skulle behöva är en bättre bild av de behov som finns. Idag har vi bra kunskap om de ensamkommandes behov, eftersom de på olika sätt hamnar i det svenska systemet, men när det gäller behoven av psykologisk behandling för familjer och små barn som de senaste åren kommit från krigsdrabbade områden saknar jag en bild av hur omfattande det är. Samtidigt vet vi utifrån en studie från Röda Korsets högskola att den psykiska ohälsan till följd av krigs och flyktupplevelser hos den här gruppen är hög, avslutar Niklas Möller.

Och känslan jag har med mig när jag sätter mig på tåget hem igen är att Sverige nog ska vara tacksamt att Röda Korset finns och är verksamt i vårt land, samtidigt som jag har svårt att komma ifrån känslan att det är sorgligt att det ska behövas.

Ur ett samhällsperspektiv utgör migranter och asylsökande en viktig grupp, inte minst på arbetsmarknaden. Så det borde dels finnas en tydligare bild av dessa människors behov för att må bra, men också en tydligare målsättning hos samhället att hjälpa dem. För det är väl det som samhällen gör, investerar i människor för att de ska kunna vara produktiva och bidra?