Avgörande för rekommendationen är att nyttan med screening för prostatacancer med PSA-prov inte tydligt bedöms överväga de negativa effekterna på en befolkningsnivå.
Ett nationellt screeningprogram med PSA-prov skulle innebära att många av de män i åldern 50-70 år som skulle delta i screeningen skulle få riskera att få en prostatacancerdiagnos, trots att deras cancer aldrig skulle ha utvecklats till någon allvarlig sjukdom.
Per 1000 män så skulle 35-50 skulle diagnostiseras med prostatacancer och innebära 1-4 färre dödsfall i prostatacancer efter 10-15 år. Detta i jämförelse med ingen screening.
De 35-50 extra fallen motsvarar det som kallas överdiagnostik, då de inte fått någon cancerdiagnos om de inte screenats.
Av dessa skulle cirka 30 män få behandling i onödan, eftersom de inte utvecklat någon allvarlig cancer utan behandling och då de flesta som får behandling för tidigt upptäckt prostatacancer får försämrad sexuell funktion, urinläckage eller ändtarmsbesvär, så innebär det att nyttan med screening inte tydligt överstiger de negativa effekterna på befolkningsnivå.
